Vecka 37 (36+1) Andra natten med Citodon

Igår var en rätt kämpig kväll. Låg hela kvällen i soffan med täta och onda förvärkar och jag gruvade mig inför natten. Tänkte att jag inte orkar ännu en natt utan sömn. Vid 21 gjorde det så pass ont att jag beslutade mig för att ta nattdosen av Citodon, tog dubbeldos. Efter en timma upplevde jag att smärtan minskade lite. Kunde det verkligen vara så bra?! Mannen var trött efter arbetsveckan och jag efter snart två veckor med 3h osammanhängande sömn/natt. Så vid 23 kröp vi i säng. Låg och pratade om bebis ett tag, hur vi längtar efter att se vårt barn för första gången, pussa det efterlängtade lilla livet och inse att allt detta varit så värt det. Vi pratade om förlossningen, första tiden hemma. Både jag och mannen blev lite tagna av samtalet. Det värmde mitt hjärta, speciellt när mannen beskrev, med glansiga ögon, hur han kommer att överväldigas av känslor när bebisen äntligen kommer upp på mitt bröst för första gången. Efter det mysiga samtalet somnade mannen rätt snabbt. Jag låg vaken ett bra tag till, funderade och hade fortfarande ont av förvärkarna. Men jag måste ha somnat nångång innan kl 01, för vid 02.15 vaknade jag och var kissnödig. Hade då lite ont i magen, men kunde somna om efter en stund. Har vaknat ett par gången under natten av förvärkarna och så har jag sprungit på toan 4 gånger tror jag. Men totalt skulle jag gissa att jag fått ihop närmare 5-5,5 timmars sömn. Och vilken skillnad det känns i kroppen. Känner mig ju nästan pigg!! (Överdrift men ni förstår vad jag menar)

Helgen är oplanerad, vi vågar inte planera in så mycket längre. För vissa dagar orkar jag ju inte upp ur soffan och förvärkarna kommer så tätt att jag inte kan gå längre än 100-300 meter. Vi både är rätt sugna på att åka och se skotercross VM som är i dag. Ska väcka mannen om ett tag och se hur han resonerar. Jag har ingen aning om jag orkar egentligen, men det vore samtidigt ganska skönt att få komma ut ur huset och se lite folk. Jag har ju snart nött sönder "mitt" hörn av soffan här hemma efter alla dessa månader av illamående och nu även förvärkar. Även om jag inte skulle tveka att göra om allt detta igen, så är jag tacksam att jag inte visste hur "tuff" denna graviditet skulle bli för mig. Jag hade i och med barnlösheten, och medföljande depression, målat upp en bild att en graviditet skulle vara lösningen på allt. Att allt skulle bli så underbart och bra, bara jag blev gravid och fick behålla min graviditet. Och även om jag psykiskt mår bättre nu än jag gjort i hela mitt liv, så har denna graviditet inte alls varit som jag tänkt/målat upp den innan. Men som jag sa till mannen igår, när vårt barn kommer upp på mitt bröst för första gången så kommer alla dessa tårar i samband med barnlösheten, alla dessa kräkningar och det bottenlösa illamåendet, och alla dessa dygn av onda förvärkar och sömnlöshet vara som bortblåsta. Det kommer att kännas så meningsfullt då. Som att det var en del av resan till vårt lilla mirakel. Men jag vill samtidigt inte glömma bort allt detta, för denna resa har format oss på många sätt. Den har krossat oss, sårat oss och många gånger har vi känt oss så överkörda. Tankar känslor och händelser som jag inte vill glömma bort att vi känt. Jag vill inte glömma den här resan som tagit oss hit. Jag vill inte låtsas som att detta var lätt och att allt gick som på en räls. Jag vill våga prata ärligt och öppet om vår tid som barnlösa, om vad vi upplevt på vägen till vårt barn, om att det inte alls blev vi vi trott/tänk oss innan allt detta startade. Jag vill våga vara ärlig. För denna resa har format oss, förändrat oss och även om vi är tacksamma för slutresultatet, så var resan hit många gånger jävligt tung. 


Kommentarer:

1 emma:

Vad skönt att du fick sova lite mer i natt. Måste varit skönt. :-)
Vilket fint samtal ni hade. Och graviditeten glömmer man inte bara för att man äntligen fått barnet. Däremot känslan av att slippa smärtan är en.stor befrielse och lättnad i kombination med oändlig lycka :-)

Svar: Ja det var så viktigt de extra timmarnas sömn inatt. Även om jag känner att det inte riktigt räcker så är det en klar förbättring. Jag hoppas att det håller i sig även inatt och inte bara var en tillfällighet.
Ja, dessa samtal är så speciella. Det värmer i varje liten del av kroppen.
Det ska bli spännande att se vad som händer när bebis väl är ute. Hur mina känslor för graviditet blir, för denna resa som tagit oss hit.
Evelina

2 Sofie:

Fantastiskt att läsa din blogg, jag har läst varenda inlägg, du skriver så ärligt, jag har precis påbörjat min resa med tabletter och hormoner, håller tummarna för att det ska gå vägen! Tack för att du delar med dig! <3

Svar: Välkommen hit! Vad roligt att höra att du gillar min blogg och mitt sätt att skriva. Detta har varit min ventil och det ställe där jag skrivit ner mina tankar under denna tuffa resa. Jag önskar dig all lycka till på din, och har du några funderingar, så tveka inte på att höra av dig. Jag svarar gärna, på allt jag bara kan.
Kram!
Evelina

Kommentera här: