Vecka 37 (36+1) Andra natten med Citodon
Helgen är oplanerad, vi vågar inte planera in så mycket längre. För vissa dagar orkar jag ju inte upp ur soffan och förvärkarna kommer så tätt att jag inte kan gå längre än 100-300 meter. Vi både är rätt sugna på att åka och se skotercross VM som är i dag. Ska väcka mannen om ett tag och se hur han resonerar. Jag har ingen aning om jag orkar egentligen, men det vore samtidigt ganska skönt att få komma ut ur huset och se lite folk. Jag har ju snart nött sönder "mitt" hörn av soffan här hemma efter alla dessa månader av illamående och nu även förvärkar. Även om jag inte skulle tveka att göra om allt detta igen, så är jag tacksam att jag inte visste hur "tuff" denna graviditet skulle bli för mig. Jag hade i och med barnlösheten, och medföljande depression, målat upp en bild att en graviditet skulle vara lösningen på allt. Att allt skulle bli så underbart och bra, bara jag blev gravid och fick behålla min graviditet. Och även om jag psykiskt mår bättre nu än jag gjort i hela mitt liv, så har denna graviditet inte alls varit som jag tänkt/målat upp den innan. Men som jag sa till mannen igår, när vårt barn kommer upp på mitt bröst för första gången så kommer alla dessa tårar i samband med barnlösheten, alla dessa kräkningar och det bottenlösa illamåendet, och alla dessa dygn av onda förvärkar och sömnlöshet vara som bortblåsta. Det kommer att kännas så meningsfullt då. Som att det var en del av resan till vårt lilla mirakel. Men jag vill samtidigt inte glömma bort allt detta, för denna resa har format oss på många sätt. Den har krossat oss, sårat oss och många gånger har vi känt oss så överkörda. Tankar känslor och händelser som jag inte vill glömma bort att vi känt. Jag vill inte glömma den här resan som tagit oss hit. Jag vill inte låtsas som att detta var lätt och att allt gick som på en räls. Jag vill våga prata ärligt och öppet om vår tid som barnlösa, om vad vi upplevt på vägen till vårt barn, om att det inte alls blev vi vi trott/tänk oss innan allt detta startade. Jag vill våga vara ärlig. För denna resa har format oss, förändrat oss och även om vi är tacksamma för slutresultatet, så var resan hit många gånger jävligt tung.
Vad skönt att du fick sova lite mer i natt. Måste varit skönt. :-)
Vilket fint samtal ni hade. Och graviditeten glömmer man inte bara för att man äntligen fått barnet. Däremot känslan av att slippa smärtan är en.stor befrielse och lättnad i kombination med oändlig lycka :-)