"Är det inte dags för er att skaffa barn snart"

Min bägare rann över häromdagen. 

Har varit öppen, med de allra närmsta om vår barnlöshet. Men de allra flesta kanske inte vetat. Sen är det många situationer/frågor som lett till min reaktion. Var bland annat på en möhippa härom helgen, där en av tjejerna frågade de enda två tjejerna som inte hade två barn om det inte var dags för nummer två snart. Tyckte mig se på både de två tjejerna, som jag förövrigt inte kände innan, att de blev ledsna och inte riktigt visste vad de skulle svara. Senare under kvällen satt vi några stycken av tjejerna och pratade om barn och kom in på att vi tjejer är dåliga på att prata om att allt inte alltid är perfekt. Varvid jag säger "jag tycker det är viktigt att vi vågar prata om bland annat missfall, svårigheter att få barn/barnlöshet. Det är ju såpass vanligt. Men det är få som pratar om det vilket leder till att när det händer en själv känner man sig ofta väldigt ensam. Vi försökte i 1,5 år varav 4 på hormonbehandling innan lilla Milo kom till oss". Då vågar ju dessa två tjejer, säga,som jag tidigare under kvällen tyckt reagerat på frågan om barn nummer två, att de haft svårt att få första barnet. Ena tjejen hade gjort flera IVF innan de blev gravida och den andra tjejen hade gått på hormonbehandlingarna och försökt i flera år. Att de båda nu försöker bli gravida igen men att det inte funkat för någon av dem. Då förstår jag ju deras reaktion på frågan de fått tidigare under kvällen. Därav min Facebookuppdatering sent en natt här i veckan. 




Så nu är vår barnlöshetshistorua ute för alla mina 300 Facebook vänner. Det var lite jobbigt att "blotta" sig så. Men jag tänker att det kan hjälpa någon att tänka efter innan man slänger ur sig en fråga. 

Graviditeten

Efter att ha längtar efter en graviditet så länge. Min längtan började 3 år innan i började försöka. Mannen och jag var inte helt överens, han kände sig inte redo och jag ville inget annat. Sen att det tog 1,5 år av försök och hormonbehandling, tårar och frustration.  Förra våren var jag sjukskriven för depression/ångest pga detta. Och det enda jag kunde tänka var "bara jag blir gravid och inte får missfall så kommer allt att bli bra". I juli fick vi vårt plus. Livet vände inte och blev bra, men jag kände att det fanns så mycket hopp nu. Trots att illamåendet slog till med full kraft runt vecka 7. Redan innan jag testade positivt mådde jag illa på eftermiddagarna, men trodde att detta berodde på maxdosen av hormonerna. I mitten på augusti "rymde" vi och gifte oss i Göteborg. Så lyckliga och att rader steget på det sättet var helt rätt för oss. Tyvärr mottogs det inte särskilt bra av makens släkt och de kommande veckorna var en enda röra av känslor. Hur glada vi än var för vårat beslut att gifta oss på det sättet så förstördes så mycket av deras sätt att betee sig efter att vi berättat. Jag blir ledsen när jag tänker på det, hur de förstörde våran lycka och fråntog oss mycket av den glädje som vi egentligen skulle ha känt efter att ha blivit herr och fru L, efter 6,5 år tillsammans. Efter giftemålet var semestern slut, vi skulle tillbaka till jobbet. Jag kräktes och kräktes, fick inte behålla varken mat eller vätska. Andra dagen efter semestern åkte jag hem mitt under arbetsdagen, helt skakig och slut i kroppen av kräkningarna. Detta höll i sig, jag blev sjukskriven på heltid. Fick prova pyridoxin, lergigan, Postafen utan effekt. Alla försökte uppmuntra mig med att det är vanligt att må illa, att det var ett gott tecken, ett tecken på en stark graviditet och att det skulle sluta efter graviditetsvecka 12. Jag låg i soffan och var som ett urvriden trasa. Kräktes flera gånger om dagen, var illamående konstant, all vaken tid. Fick endast i mig fruktsoppa eller fil. Ingen "mat" och absolut inget varmt. Veckorna gick men det blev ingen förbättring, "det kommer att sluta vid vecka 18" "det kommer sluta vid vecka 22". Men det gjorde det aldrig, jag fortsatte att må illa all vaken tid. Kräktes och fick inte i mig mat. Minns inte riktigt när, men någonstans på vägen började jag sakta kunna äta en liten portion "vanlig mat" till middag. Runt vecka 26 kom sammandragningarna, inte direkt smärtsamma men de besvärade mig. Fick veta att vissa gravida har det så och det är inget farligt eller något att göra åt. För ett par veckor sedan ändrades dol sammandragningarna till att göra mer ont, trycka mer neråt och de kom oftare. Så fort jag ansträngde mig kom de. I vecka 34 blev jag skickad till läkare direkt efter mitt rutinbesök hos barnmorskan. Hos tyckte att det var dags att kolla upp om livmodertappen påverkas av sammandragningarna. Läkaren försökte känna genom en vaginal undersökning men det var omöjligt pga livmodertappen sluttade på mycket bakåt, mot min rygg. Hon gjorde tillslut ett vaginalt ultraljud som visade att livmodertappen var helt sluten, omogen, och 3,3 cm lång. Det var förvärkar fick jag veta och det fanns inget att göra åt dem. Fick åka hem med ordination att vila vila och vila så mycket jag bara kunde. Efter 6-7 månaders sängläge så kändes det nästan som ett hån. Ett par dagar senare satt mannen och jag hemma i soffan en lördagkväll och såg serier. Då började förvärkarna göra ordentligt ont och jag fick ett oerhört skärande tryck nedåt. Förvärkarna hade helt ändrat karaktär. Vi dividerade ifall vi skulle ringa förlossningen, men beslutade tillsammans att vi skulle gå och lägga oss och sova istället. Jag hade ju trots allt varit till läkaren 2 dagar tidigare och allt såg ju normalt ut. Så vi gick och la oss men jag kunde absolut inte sova. Sov 2-3 timmar osammanhängande under natten. På morgonen och hela söndagen fortsatte förvärkarna på samma sätt, de kom med 3-10 minuters mellanrum och jag hade ordentligt ont. Vid 17-tiden kände jag att det vad ohållbart. Det kan inte vara meningen att det ska göra såhär ont. Ringde till förlossningen, förklarade min situation för en sjuksköterska i telefonen. Hon skrev ned vad jag sagt och sa att att barnmorska skulle ringa upp mig vid tillfälle. 30 minuter senare ringer en barnmorska upp. Jag förklarar allt en gång till, att förvärkarna ändrat karaktär och gjorde nu ordentligt ont. Att jag inte kunde sova och att jag hade ett oerhört tryck neråt. Barnmorskan var fruktansvärt otrevligt. "Lilla gumman, om du verkligen skulle haft så ont som du beskriver så skulle du ha ringt hit till förlossningen tidigare, lägg dig och vila så får du se att det släpper". Jag blev arg och förtvivlad och insåg att jag inte skulle komma att få någon hjälp av denna barnmorska. La på luren och grät en skvätt i mannens famn. Skickade iväg ett sms till en granne och vän som är barnmorska. Hon ringde upp efter ett tag och jag fick berätta allt igen. Hon erbjöd sig att komma och göra en undersökning på mig här hemma. Men hon tyckte samtidigt att jag skulle in på en ordentlig kontroll på förlossningen. Lät ett par timmar passera och ringde förlossningen igen. Vid 22.30 åkte vi in, de kopplade upp mig för att göra en CTG-kurva. Dem visade på regelbundna värkar med 3-5 minuters mellanrum. Barnmorskan vi träffade då var trevligt och fin i kontakten. Hon sen göra en gyn-undersökning för att se om förvärkarna påverkat livmodertappen. Sagt och gjort, helt plötsligt visar det sig att jag är öppen 1,5 cm och livmodertappen är mjuk och mogen. Vi läggs in på förlossningen. Jag får två citodontabletter för att kunna sova. Dagen efter görs samma undersökning igen, förvärkarna har fortsatt under natten och hela förmiddagen. Dock är livmodern nu inte mer påverkad än under söndagkvällen. Fortfarande öppen ca 1,5-2 cm och tappen är mjuk. Skrivs ut från förlossningen. Förvärkarna fortsätter hemma. Idag är jag i vecka 36+6 och de har kommit med 2-20minuters mellanrum dygnet runt sedan dess. Jag sover som en kratta. Jag känner mig energidränerad och fruktansvärt slut. 

Ikväll bröt jag ihop på toan. Allt bara rann över. Hur tacksam jag än är för denna graviditet, så hade kah föreställt mig att allt skulle vara annorlunda. Jag hade tänkt att graviditeten skulle vara 9 månader vandrandes på ett moln. Full av lycka att den äntligen är våran tur. Och tro mig, lycklig är jag. Men denna graviditet har varit så tuff. Jag känner mig på något sätt snuvad på min graviditet. Som att jag inte fått tid att njuta och vara lycklig. För jag har mått illa och kräkts dagligen i snart 9 månader. Haft förvärkar med 3-20 minuters mellanrum, dygnet runt, de senaste 3 veckorna. Jag känner mig så slut. Jag skäms för att jag skriver detta. Jag vill kunna säga att jag bara är tacksam, tacksam för att vi blev gravida i juli, att bebisen verkar må bra och att vi snart ska få bli föräldrar. Men jag känner mig så slut på allt detta. Jag sitter hemma i mitt soffhörn 16h/dag. Stirrar på tvn, IPaden eller mobilen. Kan inte göra något fysiskt "ansträngande" över huvudtaget. Ska jag duscha så vet jag att jag måste vila raklång i soffan i flera timmar efter med täta onda förvärkar. Ska jag laga middag så måste jag sitta ner på en pall. Jag känner mig inlåst i min egen kropp. Hjärnan är så understimulerad att det känns som att jag håller på att bli galen. Enda gången jag kommer mig ut ur huset är för att handla mat eller hämta posten. Jag är så less på denna graviditet nu och så redo att bli mamma till det lilla knyte som ligger i min mage. Idag när jag bröt ihop så försökte jag muntra upp mig själv och tänka att det "bara" är 21 dagar till bf. Men så kom den hemska tanken, tänk om jag går över max. antal dagar, vilket är 17 dagar i det landsting jag bor. Då kan det alltså vara 38 dagar kvar av detta. Jag klarar inte 38 dagar till! Tänk 5,5 vecka till med denna smärta. Då tror jag påriktigt att jag kommer att bli galen..

Snälla bebis och snälla kropp. Jag är redo nu. Snälla sätt igång denna förlossning. Imorgon går jag in i vecka 38 och bebis beräknas vara helt färdigbakad. Kom igen, jag vet inte hur länge till jag orkar ha det såhär..

Vecka 37 (36+1) Andra natten med Citodon

Igår var en rätt kämpig kväll. Låg hela kvällen i soffan med täta och onda förvärkar och jag gruvade mig inför natten. Tänkte att jag inte orkar ännu en natt utan sömn. Vid 21 gjorde det så pass ont att jag beslutade mig för att ta nattdosen av Citodon, tog dubbeldos. Efter en timma upplevde jag att smärtan minskade lite. Kunde det verkligen vara så bra?! Mannen var trött efter arbetsveckan och jag efter snart två veckor med 3h osammanhängande sömn/natt. Så vid 23 kröp vi i säng. Låg och pratade om bebis ett tag, hur vi längtar efter att se vårt barn för första gången, pussa det efterlängtade lilla livet och inse att allt detta varit så värt det. Vi pratade om förlossningen, första tiden hemma. Både jag och mannen blev lite tagna av samtalet. Det värmde mitt hjärta, speciellt när mannen beskrev, med glansiga ögon, hur han kommer att överväldigas av känslor när bebisen äntligen kommer upp på mitt bröst för första gången. Efter det mysiga samtalet somnade mannen rätt snabbt. Jag låg vaken ett bra tag till, funderade och hade fortfarande ont av förvärkarna. Men jag måste ha somnat nångång innan kl 01, för vid 02.15 vaknade jag och var kissnödig. Hade då lite ont i magen, men kunde somna om efter en stund. Har vaknat ett par gången under natten av förvärkarna och så har jag sprungit på toan 4 gånger tror jag. Men totalt skulle jag gissa att jag fått ihop närmare 5-5,5 timmars sömn. Och vilken skillnad det känns i kroppen. Känner mig ju nästan pigg!! (Överdrift men ni förstår vad jag menar)

Helgen är oplanerad, vi vågar inte planera in så mycket längre. För vissa dagar orkar jag ju inte upp ur soffan och förvärkarna kommer så tätt att jag inte kan gå längre än 100-300 meter. Vi både är rätt sugna på att åka och se skotercross VM som är i dag. Ska väcka mannen om ett tag och se hur han resonerar. Jag har ingen aning om jag orkar egentligen, men det vore samtidigt ganska skönt att få komma ut ur huset och se lite folk. Jag har ju snart nött sönder "mitt" hörn av soffan här hemma efter alla dessa månader av illamående och nu även förvärkar. Även om jag inte skulle tveka att göra om allt detta igen, så är jag tacksam att jag inte visste hur "tuff" denna graviditet skulle bli för mig. Jag hade i och med barnlösheten, och medföljande depression, målat upp en bild att en graviditet skulle vara lösningen på allt. Att allt skulle bli så underbart och bra, bara jag blev gravid och fick behålla min graviditet. Och även om jag psykiskt mår bättre nu än jag gjort i hela mitt liv, så har denna graviditet inte alls varit som jag tänkt/målat upp den innan. Men som jag sa till mannen igår, när vårt barn kommer upp på mitt bröst för första gången så kommer alla dessa tårar i samband med barnlösheten, alla dessa kräkningar och det bottenlösa illamåendet, och alla dessa dygn av onda förvärkar och sömnlöshet vara som bortblåsta. Det kommer att kännas så meningsfullt då. Som att det var en del av resan till vårt lilla mirakel. Men jag vill samtidigt inte glömma bort allt detta, för denna resa har format oss på många sätt. Den har krossat oss, sårat oss och många gånger har vi känt oss så överkörda. Tankar känslor och händelser som jag inte vill glömma bort att vi känt. Jag vill inte glömma den här resan som tagit oss hit. Jag vill inte låtsas som att detta var lätt och att allt gick som på en räls. Jag vill våga prata ärligt och öppet om vår tid som barnlösa, om vad vi upplevt på vägen till vårt barn, om att det inte alls blev vi vi trott/tänk oss innan allt detta startade. Jag vill våga vara ärlig. För denna resa har format oss, förändrat oss och även om vi är tacksamma för slutresultatet, så var resan hit många gånger jävligt tung.