Vecka 39 (38+0) Barnmorskebesök och uppdatering

Förstår att ni är flera som trott att bebis tittat ut under min frånvaro här. Tyvärr är det inte riktigt så bra. Jag kan inte riktigt förklara min frånvaro. Men dagarna har liksom flutit ihop, varje dag är den andra lik. Sover 3-5 timmar totalt per natt, i 20-30 minuter åt gången. Bebis vaknar alltid när mannen åker på jobbet vid 06 så då startar min morgon. Ligger ofta kvar i sägen tills 8, för att det värsta illamåendet ska gå över och för att vakna till liv. Sen ligger jag i soffan hela förmiddagen med iPaden, serier och virkning. Virkar som en besatt här hemma. Vänner föder barn på rullande band och jag har skrivit ett mönster på skor till nyfödda som är en fin "välkommen till världen present" och med matchande virkade napphållare.


Mellan 10-12 äter jag en tallrik fil med flingor. Som ofta är det enda jag får i mig innan middagen. Eftermiddagarna ser ofta lika ut som förmiddagarna. Försöker hålla undan lite här hemma, tvätta och städa lite. Men så fort jag står upp så kommer förvärkarna med 1-3 minuter mellanrum. Så mesta delen spenderas i soffan. Jag mår kroppsligt likadant som förut, är trött och slut och har ont dygnet runt. Men mentalt/psykiskt så känns allt mycket mer stabilt. Förra helgen så såg jag och mannen till att göra allt det vi kände för tillsammans. Ja kors i taket, vi hade till och med sex vilket var över en månad sen sist. Kroppen är liksom inte "gjord" för det lägre. Och som jag saknar det, egentligen kanske inte själva sexet, men närheten. För så nära som man kommer under sex, både mentalt och fysiskt, tycker jag aldrig att man kommer i vanliga fall. Nu kom jag av mig, skulle ju inte prata sexliv.. Haha. Men förra helgen hann vi med mycket, mer än jag egentligen orkade, men det var samtidigt så skönt att umgås, jag och mannen och göra roliga saker. Vi hann med både slutspelshockey på biograf, middag med min pappa, middag med mannens föräldrar, lunch och shopping på stan, och färdigställande av barnrummet. Måndagen spenderade jag på rygg i soffan, var så slut! Hade tagit ut mig alldeles för mycket under helgen, men det var så värt det. Under helgen hände något mentalt. Sen dess har jag känt mig lugn, glad och förväntansfull. Känner att bebis snart är här. Och även om den här resan har varit tuff på så många sätt, så är vi snart framme vid målet och snart har vi vår skatt i vår famn. 

Gick in i vecka 39 idag, det är 13 dagar kvar till BF. Här är dagens form 


Igår var jag till barnmorskan också. Hon erkände att hon var väldigt förvånad att se mig. Att hon aldrig trott att jag skulle ha bebis kvar i magen vid det här laget. Allting såg perfekt ut, alla värden. SF måttet perfekt på min egen kurva, 35, låg den på. Fortfarande under medelmått enligt BM. Men det beror mest troligt på att bebis ligger så himla långt ner. Att bebis huvud är så långt mer i mitt bäcken. Hans huvud var ju helt fixerat redan för två veckor sedan, så att han låg fixerad igår också var ingen nyhet. BM bokade in ett nytt besök, om två veckor. Alltså dagen efter BF. Men hon sa att hon aldrig trodde vi skulle ses då.. Men vi får väl se. Bebis verkar ju må gott där inne och ha det, allt för, bra. Och jag verkar ha funnit någon konstig ro i min kropp och mentalt känner jag att han får komma när som helst, idag eller om tre veckor. Konstig hur det kan vända så, från frustration och nära sammanbrott till detta lugna och förväntansfulla tillstånd. 

Hoppas allt är bra med er. Och alla ni nya läsare som tillkommit under min frånvaro, välkomna hit. 

Graviditeten

Efter att ha längtar efter en graviditet så länge. Min längtan började 3 år innan i började försöka. Mannen och jag var inte helt överens, han kände sig inte redo och jag ville inget annat. Sen att det tog 1,5 år av försök och hormonbehandling, tårar och frustration.  Förra våren var jag sjukskriven för depression/ångest pga detta. Och det enda jag kunde tänka var "bara jag blir gravid och inte får missfall så kommer allt att bli bra". I juli fick vi vårt plus. Livet vände inte och blev bra, men jag kände att det fanns så mycket hopp nu. Trots att illamåendet slog till med full kraft runt vecka 7. Redan innan jag testade positivt mådde jag illa på eftermiddagarna, men trodde att detta berodde på maxdosen av hormonerna. I mitten på augusti "rymde" vi och gifte oss i Göteborg. Så lyckliga och att rader steget på det sättet var helt rätt för oss. Tyvärr mottogs det inte särskilt bra av makens släkt och de kommande veckorna var en enda röra av känslor. Hur glada vi än var för vårat beslut att gifta oss på det sättet så förstördes så mycket av deras sätt att betee sig efter att vi berättat. Jag blir ledsen när jag tänker på det, hur de förstörde våran lycka och fråntog oss mycket av den glädje som vi egentligen skulle ha känt efter att ha blivit herr och fru L, efter 6,5 år tillsammans. Efter giftemålet var semestern slut, vi skulle tillbaka till jobbet. Jag kräktes och kräktes, fick inte behålla varken mat eller vätska. Andra dagen efter semestern åkte jag hem mitt under arbetsdagen, helt skakig och slut i kroppen av kräkningarna. Detta höll i sig, jag blev sjukskriven på heltid. Fick prova pyridoxin, lergigan, Postafen utan effekt. Alla försökte uppmuntra mig med att det är vanligt att må illa, att det var ett gott tecken, ett tecken på en stark graviditet och att det skulle sluta efter graviditetsvecka 12. Jag låg i soffan och var som ett urvriden trasa. Kräktes flera gånger om dagen, var illamående konstant, all vaken tid. Fick endast i mig fruktsoppa eller fil. Ingen "mat" och absolut inget varmt. Veckorna gick men det blev ingen förbättring, "det kommer att sluta vid vecka 18" "det kommer sluta vid vecka 22". Men det gjorde det aldrig, jag fortsatte att må illa all vaken tid. Kräktes och fick inte i mig mat. Minns inte riktigt när, men någonstans på vägen började jag sakta kunna äta en liten portion "vanlig mat" till middag. Runt vecka 26 kom sammandragningarna, inte direkt smärtsamma men de besvärade mig. Fick veta att vissa gravida har det så och det är inget farligt eller något att göra åt. För ett par veckor sedan ändrades dol sammandragningarna till att göra mer ont, trycka mer neråt och de kom oftare. Så fort jag ansträngde mig kom de. I vecka 34 blev jag skickad till läkare direkt efter mitt rutinbesök hos barnmorskan. Hos tyckte att det var dags att kolla upp om livmodertappen påverkas av sammandragningarna. Läkaren försökte känna genom en vaginal undersökning men det var omöjligt pga livmodertappen sluttade på mycket bakåt, mot min rygg. Hon gjorde tillslut ett vaginalt ultraljud som visade att livmodertappen var helt sluten, omogen, och 3,3 cm lång. Det var förvärkar fick jag veta och det fanns inget att göra åt dem. Fick åka hem med ordination att vila vila och vila så mycket jag bara kunde. Efter 6-7 månaders sängläge så kändes det nästan som ett hån. Ett par dagar senare satt mannen och jag hemma i soffan en lördagkväll och såg serier. Då började förvärkarna göra ordentligt ont och jag fick ett oerhört skärande tryck nedåt. Förvärkarna hade helt ändrat karaktär. Vi dividerade ifall vi skulle ringa förlossningen, men beslutade tillsammans att vi skulle gå och lägga oss och sova istället. Jag hade ju trots allt varit till läkaren 2 dagar tidigare och allt såg ju normalt ut. Så vi gick och la oss men jag kunde absolut inte sova. Sov 2-3 timmar osammanhängande under natten. På morgonen och hela söndagen fortsatte förvärkarna på samma sätt, de kom med 3-10 minuters mellanrum och jag hade ordentligt ont. Vid 17-tiden kände jag att det vad ohållbart. Det kan inte vara meningen att det ska göra såhär ont. Ringde till förlossningen, förklarade min situation för en sjuksköterska i telefonen. Hon skrev ned vad jag sagt och sa att att barnmorska skulle ringa upp mig vid tillfälle. 30 minuter senare ringer en barnmorska upp. Jag förklarar allt en gång till, att förvärkarna ändrat karaktär och gjorde nu ordentligt ont. Att jag inte kunde sova och att jag hade ett oerhört tryck neråt. Barnmorskan var fruktansvärt otrevligt. "Lilla gumman, om du verkligen skulle haft så ont som du beskriver så skulle du ha ringt hit till förlossningen tidigare, lägg dig och vila så får du se att det släpper". Jag blev arg och förtvivlad och insåg att jag inte skulle komma att få någon hjälp av denna barnmorska. La på luren och grät en skvätt i mannens famn. Skickade iväg ett sms till en granne och vän som är barnmorska. Hon ringde upp efter ett tag och jag fick berätta allt igen. Hon erbjöd sig att komma och göra en undersökning på mig här hemma. Men hon tyckte samtidigt att jag skulle in på en ordentlig kontroll på förlossningen. Lät ett par timmar passera och ringde förlossningen igen. Vid 22.30 åkte vi in, de kopplade upp mig för att göra en CTG-kurva. Dem visade på regelbundna värkar med 3-5 minuters mellanrum. Barnmorskan vi träffade då var trevligt och fin i kontakten. Hon sen göra en gyn-undersökning för att se om förvärkarna påverkat livmodertappen. Sagt och gjort, helt plötsligt visar det sig att jag är öppen 1,5 cm och livmodertappen är mjuk och mogen. Vi läggs in på förlossningen. Jag får två citodontabletter för att kunna sova. Dagen efter görs samma undersökning igen, förvärkarna har fortsatt under natten och hela förmiddagen. Dock är livmodern nu inte mer påverkad än under söndagkvällen. Fortfarande öppen ca 1,5-2 cm och tappen är mjuk. Skrivs ut från förlossningen. Förvärkarna fortsätter hemma. Idag är jag i vecka 36+6 och de har kommit med 2-20minuters mellanrum dygnet runt sedan dess. Jag sover som en kratta. Jag känner mig energidränerad och fruktansvärt slut. 

Ikväll bröt jag ihop på toan. Allt bara rann över. Hur tacksam jag än är för denna graviditet, så hade kah föreställt mig att allt skulle vara annorlunda. Jag hade tänkt att graviditeten skulle vara 9 månader vandrandes på ett moln. Full av lycka att den äntligen är våran tur. Och tro mig, lycklig är jag. Men denna graviditet har varit så tuff. Jag känner mig på något sätt snuvad på min graviditet. Som att jag inte fått tid att njuta och vara lycklig. För jag har mått illa och kräkts dagligen i snart 9 månader. Haft förvärkar med 3-20 minuters mellanrum, dygnet runt, de senaste 3 veckorna. Jag känner mig så slut. Jag skäms för att jag skriver detta. Jag vill kunna säga att jag bara är tacksam, tacksam för att vi blev gravida i juli, att bebisen verkar må bra och att vi snart ska få bli föräldrar. Men jag känner mig så slut på allt detta. Jag sitter hemma i mitt soffhörn 16h/dag. Stirrar på tvn, IPaden eller mobilen. Kan inte göra något fysiskt "ansträngande" över huvudtaget. Ska jag duscha så vet jag att jag måste vila raklång i soffan i flera timmar efter med täta onda förvärkar. Ska jag laga middag så måste jag sitta ner på en pall. Jag känner mig inlåst i min egen kropp. Hjärnan är så understimulerad att det känns som att jag håller på att bli galen. Enda gången jag kommer mig ut ur huset är för att handla mat eller hämta posten. Jag är så less på denna graviditet nu och så redo att bli mamma till det lilla knyte som ligger i min mage. Idag när jag bröt ihop så försökte jag muntra upp mig själv och tänka att det "bara" är 21 dagar till bf. Men så kom den hemska tanken, tänk om jag går över max. antal dagar, vilket är 17 dagar i det landsting jag bor. Då kan det alltså vara 38 dagar kvar av detta. Jag klarar inte 38 dagar till! Tänk 5,5 vecka till med denna smärta. Då tror jag påriktigt att jag kommer att bli galen..

Snälla bebis och snälla kropp. Jag är redo nu. Snälla sätt igång denna förlossning. Imorgon går jag in i vecka 38 och bebis beräknas vara helt färdigbakad. Kom igen, jag vet inte hur länge till jag orkar ha det såhär..

Vecka 37 (36+2) sömnlös

Perfekt, efter att ha kämpat mot smärtan och legat vaken i två timmar utan att ha somnat så slumrar jag tillslut till. Vaknar efter 15 minuter av att jag kräks i munnen.. Jag orkar inte. Nu ger jag upp försöket till att sova denna natt i sängen, låter mannen som snart ska upp på jobb sova i lugn och ro. Kryper ner i mitt soffhörn med iPaden och hoppas få ihop iallafall ett par timmars sömn. Men det verkar ju inte direkt lovande.. Fan fan fan! Är så slut..