2,5 månad efter förlossningen

Ni är fortfarande duktiga på att komma om hit, trots att jag inte lämnat ett spår på så länge. Har inte ens loggat in här på en månad. Så jag kände att det nu var dags för en uppdatering. Det förtjänar ni som fortfarande så flitigt klickar er in hit. 

Milo är nu 2,5 månad och en lycklig kille. Han väger 6845g och är 62cm lång. Stark i nacken och är alert och nyfiken. Han står gärna upp i mitt eller pappans knä och "snackar" och skrattar med folk i sin omgivning. Han mår bra och är glad mest jämt. Skriker när han är hungrig men är överlag en väldigt snäll kille. Milo älskar att sitta i babysittern, ligga på rygg på golvet och sprattla eller skratta åt sin pappa när han busar och sjunger reklamginglar. De senaste 3 veckorna har han minskat amningen nattetid från 8 gånger per natt till 1 eller max 2 gånger. Han somnar oftast mellan 21-23 och naknar runt 5-6 för mat. Amningen har funkat utomordentligt bra. Hans första 3-4 veckor gav vi ersättning ett par gånger per vecka som komplement till bröstmjölken, som inte riktigt räckte till för att mätta den stora killen. Men sedan 1,5 månad tillbaka så helammas han och verkar stå sig riktigt bra på det. Han äter med 3-4 timmars mellanrum på dagtid men mot kvällen är han lite hungrigare och vill äta med 2 timmars mellanrum. Han sover rätt mycket på dagen fram till middagstid, då brukar han oftast vara vaken fram till det är dags att göra natt. 

Min kropp har sakta men säkert återhämtar sig. Hade problem med smärta från fogarna i nästa två månader efter förlossningen. Men nu sista veckorna känner jag inte av det lika ofta.  Orkar nu äntligen gå dagliga promenader på ca 45-60 minuter och mår riktigt bra av det. Gick upp totalt ca 7-8 kg under graviditeten och har nu gått ner 18 kg. Så är långt under startvikten, men det behövdes och jag har nog i alla fall tänkt försöka gå ner 5-8 kg till inom det närmaste året. Magen är ju fortfarande de lite sladdrig, men det beror nog mest på alla bristningar som dök upp sista veckorna. Och det är väl det jag kämpar med nu idag, att acceptera bristningarna på mage, höfter och bröst.  Men de har bleknat mycket sedan förlossningen. Men det gör mig ändå rätt obekväm när jag "måste" visa mig lättklädd eller naken. Mannen sa dock en sak ett par veckor efter förlossningen som hjälpt mig oerhört mycket. Han sa att jag aldrig varit vackrare och att han tycker att min kropp är snyggare/sexigare nu är innan graviditeten. Just för att jag burit hans barn och att min kropp klarat av alla de prövningar som graviditeten krävde av mig. Det förändrade hela min syn på min kropp och har hjälp till när jag ku försöker acceptera min nya kropp, precis som den är, lite sladdrig och med bristningar. Men tänkt bara var den fått kämpa sista åren. Så jag försöker vara stolt över min kropp och vad den åstadkommit. Och det är värt det, för vi fick det finaste i världen. (Även om jag i ärlighetens namn vissa dagar tycker att det är lite svårt att inte ogilla bristningarna och dallret på magen) 

Det är så skönt att slippa må illa nu, och framförallt att slippa kräkas. Räknade för skojs skull ut att jag kräkts ca 952 gånger under graviditeten. Så nu vill jag aldrig mer kräkas i hela mitt liv. 

Jag är hungrig som aldrig förr nu när ammar. En timma efter en ordentlig middag så kan jag vara hungrig igen. Men jag tillåter mig själv att äta, försöker se till att det inte blir alltför mycket onyttigt men det finns ingen mening med att gå hungrig. Maten får jag väl börja hålla igen på sen när jag slutat amma, det finns det ingen anledning till att göra just nu.

Psykiskt/mentalt mår jag bättre än jag någonsin gjort. Det känns som att jag gör precis det jag alltid velat göra med mitt liv precis just nu i denna stund. Jag och mannen är grymma tillsammans. Vi funkar riktigt bra ihop och är ett riktigt bra team. Jag älskar att vara mamma och han älskar att vara pappa. Det känns så rätt. Vi båda är så harmoniska och tacksamma för att vi fått det vi så länge längtat efter. Att både Milo och vi får vara friska och må bra. 

Idag är det fem dagar kvar tills vi flyttar ut till vår sommarstuga och ska bo där i 8 veckor. Mannen jobbar två veckor till innan han först går på två veckors semester och sen 2 veckors pappaledighet på det. Känns så underbart att få vara lediga så länge tillsammans, vi har aldrig varit lediga mer än tre veckor samtidigt tidigare. Vi båda trivs så bra i nuet och ser samtidigt hoppfullt på framtiden och jag är stolt över hur långt vi kommit i livet hittills. Allt känns så rätt och så självklart nu. Vi är där vi vill vara och vi gör det vi vill göra. 

Jag känner att denna blogg nu har tjänat sitt syfte. Den var, eller framförallt ni som läst och kommenterat, ett väldigt stort stöd under både den barnlösa perioden i vårt liv men även under graviditeten. Vill tacka alla som någon gång lämnat en kommentar här, för era råd, ert stöd och den omtanke ni gett mig/oss. Jag kommer säkert att lämna något spår här då och då, men inte särskilt regelbundet eller ofta. Men nu och då kommer det nog att dyka upp någon rad om hur det går för oss. Och om/när det blir aktuellt för syskonförsök så kommer jag nog tillbaka. 

Avslutar med ett par bilder på det absolut finaste vi har