2,5 månad efter förlossningen

Ni är fortfarande duktiga på att komma om hit, trots att jag inte lämnat ett spår på så länge. Har inte ens loggat in här på en månad. Så jag kände att det nu var dags för en uppdatering. Det förtjänar ni som fortfarande så flitigt klickar er in hit. 

Milo är nu 2,5 månad och en lycklig kille. Han väger 6845g och är 62cm lång. Stark i nacken och är alert och nyfiken. Han står gärna upp i mitt eller pappans knä och "snackar" och skrattar med folk i sin omgivning. Han mår bra och är glad mest jämt. Skriker när han är hungrig men är överlag en väldigt snäll kille. Milo älskar att sitta i babysittern, ligga på rygg på golvet och sprattla eller skratta åt sin pappa när han busar och sjunger reklamginglar. De senaste 3 veckorna har han minskat amningen nattetid från 8 gånger per natt till 1 eller max 2 gånger. Han somnar oftast mellan 21-23 och naknar runt 5-6 för mat. Amningen har funkat utomordentligt bra. Hans första 3-4 veckor gav vi ersättning ett par gånger per vecka som komplement till bröstmjölken, som inte riktigt räckte till för att mätta den stora killen. Men sedan 1,5 månad tillbaka så helammas han och verkar stå sig riktigt bra på det. Han äter med 3-4 timmars mellanrum på dagtid men mot kvällen är han lite hungrigare och vill äta med 2 timmars mellanrum. Han sover rätt mycket på dagen fram till middagstid, då brukar han oftast vara vaken fram till det är dags att göra natt. 

Min kropp har sakta men säkert återhämtar sig. Hade problem med smärta från fogarna i nästa två månader efter förlossningen. Men nu sista veckorna känner jag inte av det lika ofta.  Orkar nu äntligen gå dagliga promenader på ca 45-60 minuter och mår riktigt bra av det. Gick upp totalt ca 7-8 kg under graviditeten och har nu gått ner 18 kg. Så är långt under startvikten, men det behövdes och jag har nog i alla fall tänkt försöka gå ner 5-8 kg till inom det närmaste året. Magen är ju fortfarande de lite sladdrig, men det beror nog mest på alla bristningar som dök upp sista veckorna. Och det är väl det jag kämpar med nu idag, att acceptera bristningarna på mage, höfter och bröst.  Men de har bleknat mycket sedan förlossningen. Men det gör mig ändå rätt obekväm när jag "måste" visa mig lättklädd eller naken. Mannen sa dock en sak ett par veckor efter förlossningen som hjälpt mig oerhört mycket. Han sa att jag aldrig varit vackrare och att han tycker att min kropp är snyggare/sexigare nu är innan graviditeten. Just för att jag burit hans barn och att min kropp klarat av alla de prövningar som graviditeten krävde av mig. Det förändrade hela min syn på min kropp och har hjälp till när jag ku försöker acceptera min nya kropp, precis som den är, lite sladdrig och med bristningar. Men tänkt bara var den fått kämpa sista åren. Så jag försöker vara stolt över min kropp och vad den åstadkommit. Och det är värt det, för vi fick det finaste i världen. (Även om jag i ärlighetens namn vissa dagar tycker att det är lite svårt att inte ogilla bristningarna och dallret på magen) 

Det är så skönt att slippa må illa nu, och framförallt att slippa kräkas. Räknade för skojs skull ut att jag kräkts ca 952 gånger under graviditeten. Så nu vill jag aldrig mer kräkas i hela mitt liv. 

Jag är hungrig som aldrig förr nu när ammar. En timma efter en ordentlig middag så kan jag vara hungrig igen. Men jag tillåter mig själv att äta, försöker se till att det inte blir alltför mycket onyttigt men det finns ingen mening med att gå hungrig. Maten får jag väl börja hålla igen på sen när jag slutat amma, det finns det ingen anledning till att göra just nu.

Psykiskt/mentalt mår jag bättre än jag någonsin gjort. Det känns som att jag gör precis det jag alltid velat göra med mitt liv precis just nu i denna stund. Jag och mannen är grymma tillsammans. Vi funkar riktigt bra ihop och är ett riktigt bra team. Jag älskar att vara mamma och han älskar att vara pappa. Det känns så rätt. Vi båda är så harmoniska och tacksamma för att vi fått det vi så länge längtat efter. Att både Milo och vi får vara friska och må bra. 

Idag är det fem dagar kvar tills vi flyttar ut till vår sommarstuga och ska bo där i 8 veckor. Mannen jobbar två veckor till innan han först går på två veckors semester och sen 2 veckors pappaledighet på det. Känns så underbart att få vara lediga så länge tillsammans, vi har aldrig varit lediga mer än tre veckor samtidigt tidigare. Vi båda trivs så bra i nuet och ser samtidigt hoppfullt på framtiden och jag är stolt över hur långt vi kommit i livet hittills. Allt känns så rätt och så självklart nu. Vi är där vi vill vara och vi gör det vi vill göra. 

Jag känner att denna blogg nu har tjänat sitt syfte. Den var, eller framförallt ni som läst och kommenterat, ett väldigt stort stöd under både den barnlösa perioden i vårt liv men även under graviditeten. Vill tacka alla som någon gång lämnat en kommentar här, för era råd, ert stöd och den omtanke ni gett mig/oss. Jag kommer säkert att lämna något spår här då och då, men inte särskilt regelbundet eller ofta. Men nu och då kommer det nog att dyka upp någon rad om hur det går för oss. Och om/när det blir aktuellt för syskonförsök så kommer jag nog tillbaka. 

Avslutar med ett par bilder på det absolut finaste vi har


 
  
  


Vecka 37 (36+1) Andra natten med Citodon

Igår var en rätt kämpig kväll. Låg hela kvällen i soffan med täta och onda förvärkar och jag gruvade mig inför natten. Tänkte att jag inte orkar ännu en natt utan sömn. Vid 21 gjorde det så pass ont att jag beslutade mig för att ta nattdosen av Citodon, tog dubbeldos. Efter en timma upplevde jag att smärtan minskade lite. Kunde det verkligen vara så bra?! Mannen var trött efter arbetsveckan och jag efter snart två veckor med 3h osammanhängande sömn/natt. Så vid 23 kröp vi i säng. Låg och pratade om bebis ett tag, hur vi längtar efter att se vårt barn för första gången, pussa det efterlängtade lilla livet och inse att allt detta varit så värt det. Vi pratade om förlossningen, första tiden hemma. Både jag och mannen blev lite tagna av samtalet. Det värmde mitt hjärta, speciellt när mannen beskrev, med glansiga ögon, hur han kommer att överväldigas av känslor när bebisen äntligen kommer upp på mitt bröst för första gången. Efter det mysiga samtalet somnade mannen rätt snabbt. Jag låg vaken ett bra tag till, funderade och hade fortfarande ont av förvärkarna. Men jag måste ha somnat nångång innan kl 01, för vid 02.15 vaknade jag och var kissnödig. Hade då lite ont i magen, men kunde somna om efter en stund. Har vaknat ett par gången under natten av förvärkarna och så har jag sprungit på toan 4 gånger tror jag. Men totalt skulle jag gissa att jag fått ihop närmare 5-5,5 timmars sömn. Och vilken skillnad det känns i kroppen. Känner mig ju nästan pigg!! (Överdrift men ni förstår vad jag menar)

Helgen är oplanerad, vi vågar inte planera in så mycket längre. För vissa dagar orkar jag ju inte upp ur soffan och förvärkarna kommer så tätt att jag inte kan gå längre än 100-300 meter. Vi både är rätt sugna på att åka och se skotercross VM som är i dag. Ska väcka mannen om ett tag och se hur han resonerar. Jag har ingen aning om jag orkar egentligen, men det vore samtidigt ganska skönt att få komma ut ur huset och se lite folk. Jag har ju snart nött sönder "mitt" hörn av soffan här hemma efter alla dessa månader av illamående och nu även förvärkar. Även om jag inte skulle tveka att göra om allt detta igen, så är jag tacksam att jag inte visste hur "tuff" denna graviditet skulle bli för mig. Jag hade i och med barnlösheten, och medföljande depression, målat upp en bild att en graviditet skulle vara lösningen på allt. Att allt skulle bli så underbart och bra, bara jag blev gravid och fick behålla min graviditet. Och även om jag psykiskt mår bättre nu än jag gjort i hela mitt liv, så har denna graviditet inte alls varit som jag tänkt/målat upp den innan. Men som jag sa till mannen igår, när vårt barn kommer upp på mitt bröst för första gången så kommer alla dessa tårar i samband med barnlösheten, alla dessa kräkningar och det bottenlösa illamåendet, och alla dessa dygn av onda förvärkar och sömnlöshet vara som bortblåsta. Det kommer att kännas så meningsfullt då. Som att det var en del av resan till vårt lilla mirakel. Men jag vill samtidigt inte glömma bort allt detta, för denna resa har format oss på många sätt. Den har krossat oss, sårat oss och många gånger har vi känt oss så överkörda. Tankar känslor och händelser som jag inte vill glömma bort att vi känt. Jag vill inte glömma den här resan som tagit oss hit. Jag vill inte låtsas som att detta var lätt och att allt gick som på en räls. Jag vill våga prata ärligt och öppet om vår tid som barnlösa, om vad vi upplevt på vägen till vårt barn, om att det inte alls blev vi vi trott/tänk oss innan allt detta startade. Jag vill våga vara ärlig. För denna resa har format oss, förändrat oss och även om vi är tacksamma för slutresultatet, så var resan hit många gånger jävligt tung. 


Vår historia

För drygt fyra år,2009, sedan ville jag börja försöka utöka vår lilla familj. Min sambo kände sig inte redo och ville vänta några år. Så vi bestämde att jag skulle plugga först. Jag började då läsa till sjuksköterska direkt efter att jag gått ut gymnasiet,2009. Denna utbildning skulle vara klar i början på juni 2012.
 
I augusti 2011 bestämde vi oss för att sluta med p-piller, eftersom vi inom en ganska snar framtid ville börja försöka och vi räknade att det kunde ta ett tag för ägglossningen att komma igång efter flera år av p-piller som lurat kroppen. Sex månader senare hade menen fortfarande inte kommit tillbaka. Vi är då inne i mars 2012. Upp till 6 månader räknas som normal tid för mensen att komma igång efter att man slutat med p-piller. Så i mars bokade jag tid på kvinnokliniken för att träffa en läkare. Hon tog prover, gjorde ultraljud på mina äggstockar och min livmoder. Ingenting konstigt och hon hittade ingen fysisk anledning till att mensen inte kommit tillbaka. Hon skickade hem mig med gulkroppshormon, Primolut-nor, som jag skulle ta i 10 dagar för att stöta ut slemhinnan, som vid en normal mens. Detta gjorde jag, började samma dag som jag träffat läkaren. I samband med läkarbesöket så bestämde jag och J oss för att sluta skydda oss. Månader gick och jag fick ingen mens, inte heller något plus på grav.stickan. Läkaren som jag träffade i mars 2012 uppmanade oss att anmäla oss till barnlöshetsutredningen så fort vi bestämt oss för att börja försöka bli gravid. Vi hade oskyddat sex under hela den våren och sommaren, utan att lyckas bli gravid. I augusti öppnade anmälningen till barnlöshetsutredningen, i vårt landsting är anmälan öppen i januari och i augusti, och vi bestämde oss för att skicka in vår anmälan för att få komma på utredning. I slutet av augusti blev jag uppringd av en sjuksköterska på barnlöshetsutredningen. Och när hon presenterade sig kände jag hur hoppet fyllde min kropp. Detta skulle hon totalt rasera inom några minuter. Hon ställer några frågor sedan säger hon." Ni får fortsätta försöka på egen hand, eftersom du lilla gumman(!) bara är 22 år. Försök tänka positivt, ni båda har ju länge kvar till 30. Så stressa inte!"
 
Det samtalet raserade min värld, skulle vi inte få någon hjälp?! Läkaren som jag träffade några månader tidigare sa ju att eftersom jag inte hade någon egen ägglossningen så behöver vi inte vänta och försöka i ett år innan vi anmäler oss. 
 
Idag så har vi försökt i 13 månader. För snart två veckor sedan fick vi äntligen komma på barnlöshetsutredningen. Där gjorde de samma sak som läkaren på kvinnokliniken gjort 11 månader tidigare. De tog blodprover på mig, ultraljud av äggstockar och livmoder. inte heller denna gång kunde de hitta någon fysisk förklaring till varför jag inte har någon spontan/egen ägglossningen. J fick lämna spermaprov, inte heller detta gav någon förklaring till varför jag ej blivit gravid. Denna gång blev vi hemskickade med Provera, gulkroppshormon, som skulle framkalla en blödning och sedan på den tredje blödningsdagen skulle jag börja ta Pergo-time, ägglossningstimulerade hormoner. Dessa började jag ta 31/3, är alltså inne på dag 4/5. Kramperna i livmodern gör mig sängliggande. Hela gårkvällen var gräslig, fick migrän sent igårkväll. Idag är jag hemma från jobbet,sängliggande pga biverkningarna som Pergo-timme ger mig. Huvudvärk/migrän, kramper/smärtor i livmodern. 
 
Så från och med på måndag och drygt en vecka framåt är det bebisverkstad i vårt hus. Sen ska jag om nån vecka och ta blodprov, progesteron, för att se om jag haft ägglossningen eller inte. 
 
Humöret svänger för varje dag, ena dagen känns det hoppfullt och jag kan föreställa mig att jag inom nån/några månader faktiskt skulle kunna vara gravid, medans det vissa dagar känns nattsvart. 
 
Just nu så är det svåraste att motivera sig till att ta hormontabletter, Pergo-time, som gör att jag mår så dåligt när vi inte ens vet om det kommer att fungera eller inte.
 
Vi hoppas att vi snart får det där pluset, det där efterlängtade lilla strecket som berättar att vi lyckats! Att vår familj äntligen ska få ett litet mirakel.