2,5 månad efter förlossningen

Ni är fortfarande duktiga på att komma om hit, trots att jag inte lämnat ett spår på så länge. Har inte ens loggat in här på en månad. Så jag kände att det nu var dags för en uppdatering. Det förtjänar ni som fortfarande så flitigt klickar er in hit. 

Milo är nu 2,5 månad och en lycklig kille. Han väger 6845g och är 62cm lång. Stark i nacken och är alert och nyfiken. Han står gärna upp i mitt eller pappans knä och "snackar" och skrattar med folk i sin omgivning. Han mår bra och är glad mest jämt. Skriker när han är hungrig men är överlag en väldigt snäll kille. Milo älskar att sitta i babysittern, ligga på rygg på golvet och sprattla eller skratta åt sin pappa när han busar och sjunger reklamginglar. De senaste 3 veckorna har han minskat amningen nattetid från 8 gånger per natt till 1 eller max 2 gånger. Han somnar oftast mellan 21-23 och naknar runt 5-6 för mat. Amningen har funkat utomordentligt bra. Hans första 3-4 veckor gav vi ersättning ett par gånger per vecka som komplement till bröstmjölken, som inte riktigt räckte till för att mätta den stora killen. Men sedan 1,5 månad tillbaka så helammas han och verkar stå sig riktigt bra på det. Han äter med 3-4 timmars mellanrum på dagtid men mot kvällen är han lite hungrigare och vill äta med 2 timmars mellanrum. Han sover rätt mycket på dagen fram till middagstid, då brukar han oftast vara vaken fram till det är dags att göra natt. 

Min kropp har sakta men säkert återhämtar sig. Hade problem med smärta från fogarna i nästa två månader efter förlossningen. Men nu sista veckorna känner jag inte av det lika ofta.  Orkar nu äntligen gå dagliga promenader på ca 45-60 minuter och mår riktigt bra av det. Gick upp totalt ca 7-8 kg under graviditeten och har nu gått ner 18 kg. Så är långt under startvikten, men det behövdes och jag har nog i alla fall tänkt försöka gå ner 5-8 kg till inom det närmaste året. Magen är ju fortfarande de lite sladdrig, men det beror nog mest på alla bristningar som dök upp sista veckorna. Och det är väl det jag kämpar med nu idag, att acceptera bristningarna på mage, höfter och bröst.  Men de har bleknat mycket sedan förlossningen. Men det gör mig ändå rätt obekväm när jag "måste" visa mig lättklädd eller naken. Mannen sa dock en sak ett par veckor efter förlossningen som hjälpt mig oerhört mycket. Han sa att jag aldrig varit vackrare och att han tycker att min kropp är snyggare/sexigare nu är innan graviditeten. Just för att jag burit hans barn och att min kropp klarat av alla de prövningar som graviditeten krävde av mig. Det förändrade hela min syn på min kropp och har hjälp till när jag ku försöker acceptera min nya kropp, precis som den är, lite sladdrig och med bristningar. Men tänkt bara var den fått kämpa sista åren. Så jag försöker vara stolt över min kropp och vad den åstadkommit. Och det är värt det, för vi fick det finaste i världen. (Även om jag i ärlighetens namn vissa dagar tycker att det är lite svårt att inte ogilla bristningarna och dallret på magen) 

Det är så skönt att slippa må illa nu, och framförallt att slippa kräkas. Räknade för skojs skull ut att jag kräkts ca 952 gånger under graviditeten. Så nu vill jag aldrig mer kräkas i hela mitt liv. 

Jag är hungrig som aldrig förr nu när ammar. En timma efter en ordentlig middag så kan jag vara hungrig igen. Men jag tillåter mig själv att äta, försöker se till att det inte blir alltför mycket onyttigt men det finns ingen mening med att gå hungrig. Maten får jag väl börja hålla igen på sen när jag slutat amma, det finns det ingen anledning till att göra just nu.

Psykiskt/mentalt mår jag bättre än jag någonsin gjort. Det känns som att jag gör precis det jag alltid velat göra med mitt liv precis just nu i denna stund. Jag och mannen är grymma tillsammans. Vi funkar riktigt bra ihop och är ett riktigt bra team. Jag älskar att vara mamma och han älskar att vara pappa. Det känns så rätt. Vi båda är så harmoniska och tacksamma för att vi fått det vi så länge längtat efter. Att både Milo och vi får vara friska och må bra. 

Idag är det fem dagar kvar tills vi flyttar ut till vår sommarstuga och ska bo där i 8 veckor. Mannen jobbar två veckor till innan han först går på två veckors semester och sen 2 veckors pappaledighet på det. Känns så underbart att få vara lediga så länge tillsammans, vi har aldrig varit lediga mer än tre veckor samtidigt tidigare. Vi båda trivs så bra i nuet och ser samtidigt hoppfullt på framtiden och jag är stolt över hur långt vi kommit i livet hittills. Allt känns så rätt och så självklart nu. Vi är där vi vill vara och vi gör det vi vill göra. 

Jag känner att denna blogg nu har tjänat sitt syfte. Den var, eller framförallt ni som läst och kommenterat, ett väldigt stort stöd under både den barnlösa perioden i vårt liv men även under graviditeten. Vill tacka alla som någon gång lämnat en kommentar här, för era råd, ert stöd och den omtanke ni gett mig/oss. Jag kommer säkert att lämna något spår här då och då, men inte särskilt regelbundet eller ofta. Men nu och då kommer det nog att dyka upp någon rad om hur det går för oss. Och om/när det blir aktuellt för syskonförsök så kommer jag nog tillbaka. 

Avslutar med ett par bilder på det absolut finaste vi har


 
  
  


Det händer saker

Var hos barnmorskan på förmiddagen idag. Hon kände pulsationer i slidan/livmodern/livmodertappen när hon gjorde gyn-undersökningen och sa ingenting speciellt om det när jag var där. Men efter att jag lämnat besöket tog det tio minuter så ringer min barnmorska upp mig. Då hade hon ringt förlossningen för att rådfrågat dem och de tyckte att jag skulle komma in dit för vidare undersökning. Det var ingen brådska tydligen men jag skulle åka upp under eftermiddagen. Ringde mannen som var på jobbet och han hade ett par saker han behövde slutföra innan han kunde komma hem. Vid 14-tiden var vi på plats på förlossningen. Kopplades till CTG som visade på kraftiga täta värkar som kom med ganska exakt 3 minuters mellanrum. Och de gjorde ordentligt ont. Barnmorskan kom tillbaka efter jag suttit ca 25 minuter med CTG-apparaten, gjorde en gyn-undersökning som visade att jag fortfarande var öppen 2 cm och livmodertappen var nästan helt utplånad. Barnmorskan var helt övertygad om att min förlossning startat nu. Blev lite chockad över beskedet. Det är klart, det har varit ett kämpigt dygn. Sen 14tiden igår har förvärkarna gjort mycket mer ont och när jag klockade dem igårkväll så kom de väldigt tätt och regelbundet. Men jag trodde ändå inte.. Hur som helst så säger barnmorskan att det är lika bra att ni får ett rum och stannar här. Jag och mannen tittar i chock på varandra.. Nej men inte skulle vi det. Vi bestämde oss för att åka hem, vila och äta. Barnmorskan bara log, sa att hon var övertygad om att innan hon gick hem från sitt pass kl 22 ikväll så skulle vi vara tillbaka. Att hon trodde att det skulle vara omöjligt för mig att klara kommande natt hemma..

Så nu vet ni läget. Jag hoppas bara att detta inte klingar av nu. Vi vill träffa vårt efterlängtade lilla mirakel. (Lite komiskt att mannen gissat att bebis ska födas imorgon, känns som att det är relativt höga odds på den gissningen just nu!) 

Jag ska försöka hålla er fortsatt uppdaterade! 

Vecka 40 (39+6) BF

Idag är dagen D. Idag är jag beräknad. Men det är bara 5% av alla barn som faktiskt föds på den beräknade dagen. Är du en av dom lilleman? 



Morgonen började rätt lugnt, njöt av att ha fått sovit sammanlagt nästan 5 timmar inatt. Sen nu de sista två timmarna så känns kroppen helt annorlunda. Har en smärta i magen som jag inte känner igen, mensvärksliknande men den gör ganska rejält ont. Och mer bak mot ryggen. Förvärkarna känns också lite annorlunda. Men jag vet inte, det är säkert inget. Men lite spännande är det med nya signaler från kroppen som jag inte känt förut. Mannen ringde just, han är påväg hem från jobbet. Har inte pratat med honom i eftermiddag, för jag ville se hur detta utvecklar sig först. Onödigt att stressa upp honom i onödan när han är 50 min bort. Men nu kunde jag inte hålla mig, berättade att det kändes annorlunda och även om jag inte vill ge några falska förhoppningar så är det nånting som händer i kroppen, något nytt. Så det blir spännande att se hur detta fortsätter att utveckla sig under kvällen. Planen var att se min brors innebandymatch, de spelar kval med chans att gå upp i Allsvenskan. Får se om det blir innebandy eller om vi kanske ska på förlossningen. Håll tummarna för att det blir det andra alternativet!!