Har inget nytt att uppdatera er om. Inga förändringar. Förvärkar dygnet runt, fruktansvärt dåligt med sömn och jag känner mig så enormt sliten. Eller ja, jag minns inte om jag skrivit det här, men i mitten på förra veckan, kanske var i torsdags, så upptäckte jag att en del av min skempropp lossnat. Behöver inte vara tecken på något alls. Men det var tydligt för mig att det faktiskt händer något där inne. Även om det inte alls tyder på att förlossningen är nära, det kan ju dröja många veckor än.
Bjuder på en magbild, tagen mitt på dagen idag, under en pågående förvärkar eftersom de kommer så fort jag står upp..

Åsikter om magens storlek är komiska. De senare dagarna har jag fått höra "du är så tjock, har de mätt och kollat hur stort barnet är?!" "Din mage är enorm, om du går tiden ut kommer det att vara en jättebebis som kommer ut!!" "Man kan inte tro att i bara har 31 dagar till BF med den där fina lilla magen" Spidda skurar.. Kommentarer som ibland gör mig förbannad. Men jag orkar liksom inte ens säga något tillbaka. Jag gruvar mig bara för vilka åsikter som kommer hagla över en när bebis väl är ute. Om allt från min kropp till barnuppfostran..
Fick en försmak av det för ett par veckor sedan då jag la upp en bild, på instagram, på mannen när han byggde ihop spjälsängen. Till bilden hade jag skrivit något i stil med "Mannen tror att ha bygger ihop en spjälsäng till sin son. Men jag tänkte snarare skicka dit honom när han snarkar så jag och bebis kan mysa i storsängen tillsammans." Och kommentarerna bara haglade in! Man skulle då minsann inte ha barn i sängen med oss vuxna för då skulle de kvävas och dö enligt en bekant, hon hade minsann läst det i senaste Vi Föräldrar, där hade en professor uttalat sig om hur farligt det var. Och sen var diskussionen igång.. Jag blir trött på folk som tror att deras åsikt är det enda rätta. Denna bild handlade inte på något sätt om samsovnings vara eller icke vara. Och min åsikt om det är oväsentlig. För som jag kommenterade på instagram så är det upp till var och en som förälder att avgöra vad man tror är bäst för ens barn. Att man ska passa sig att komma med pekpinnar om hur andra väljer att göra. Men jag blir på något sätt fascinerad av hur, framförallt kvinnor är, när det gäller andra gravida eller nyblivna mammor. Alla tror helt plötsligt att de är experter för att de varit gravida förut, eller för att de är mammor. De slänger ur sig "lösningar" på allt. Men jag brukar försöka tänka att man endast kan vara expert på sin egen upplevelse, av graviditeten eller småbarnstiden. Att det man upplevt/gjort själv kan ha funkat jättebra, men det funkar inte för alla. Och man ska vara försiktig med att komma med alla dessa tips om folk inte ber om dem.
Usch vad jobbigt det måste vara med förvärkarna. Förhoppningsvis så gör de någon nytta nu när livmodern övar och att förlossningen inte blir så utdragen.
När det gäller folk som lägger sig i så håller jag helt med dig. Fascinerande hur svart/vitt folk kan se på saker när det kommer till barn. Allt under täckmanteln "Jag vill bara vääääl". Men jag tror snarare att vissa bara gillar att trycka ner andra. Fick även jag kommentarer om magen. Konstigaste kommentaren löd "Du ser ju ut som Plura!"