Vecka 35 (34+5) fortsatta förvärkar

Här är läget ganska oförändrat. Förvärkarna kommer fortfarande tätt och är smärtsamma, trycket neråt kvarstår vid varje värk. Jag känner hur jag påverkas oerhört av dem. De sista dagarna har jag liksom inte riktigt varit mig själv. Varit tyst, ointresserad av allt, ofokuserad på allt annat än bebis och mig själv/förvärkarna. Jag vet inte om det är någon som känner igen sig, om det är vanligt att känna så en tid innan förlossningen. 

Dagarna rullar på, jag kan i princip inte göra nånting. Förvärkarna kommer dagtid med ca 3-10 minuters mellanrum. Nattetid är det lite lugnare. På morgnarna känner jag mig lite mer hoppfull, men mot eftermiddag/kvällen har smärtan gjort mig helt utmattad. Jag är liksom tom i huvudet. Lite uppgiven och frustrerad. Även om jag vet att det bästa för bebis vore att stanna i magen minst två veckor till så kommer tankar som, om jag ändå ska ha såhär ont så får gärna förlossningen dra igång med full fart, då föder jag lika gärna barn NU! Det kanske är egoistiskt av mig, och ni kanske blir arg för att jag ens säger det. Att jag önskar att vårt barn ska födas 5 veckor för tidigt. I såna fall ber jag om ursäkt i förväg. Men jag måste vara ärlig, de tankarna kommer ständigt. För smärtan är så tuff. Jag är helt utmattad. Och jag oroar mig för att det ska vara såhär i en/två/fyra/sex veckor till. Då kommer jag inte ha ett uns kvar av styrka och kraft i kroppen när förlossningen väl drar igång. 

För det är inte egentligen ovissheten om när bebis kommer som är jobbigast. Utan att jag redan nu är så slut och trött och energidränerad att jag oroar mig att inte orka mig genom förlossningen om det är allt för långt bort i tiden och jag ska ha såhär fram tills dess. 

Jag känner på kvällarna att jag vill ringa in till förlossningen, men samtidigt så vet jag att dom tagit beslutet att inte stoppa upp detta. Att om det är pågång så låter dom det ske. Men samtidigt så undrar jag hur länge jag ska behöva gå runt med den här smärtan, och bara vänta. För läkaren jag pratade med innan hemgång sa att jag skulle höra av mig vid vattenavgång eller om jag börjar blöda. Förvärkarnas intensitet eller karaktär spelar ingen roll och att jag inte "behövde" höra av mig ifall de blev tätare eller ändrades på något sätt. Så jag antar att det inte är så mycket annat för mig att göra än att försöka vila allt jag bara kan. Problemet är att det är förvärkarna och smärtan som gör mig trött och slut, och de slutar ju inte även om jag spenderar dag ut och dag raklång i soffan.

Håll tummarna för att detta antingen slutar, att förvärkarna klingar av, eller att detta drar igång på "riktigt" NU. För jag orkar inte så länge till.. 

Kommentera här: