Vecka 35 (34+4) Utskriven

I lördags kväll satt jag och mannen hemma i soffan och hade haft en lugn kväll. Jag kände mig orolig i magen och fick springa och, ursäkta detaljer, bajsa vid 3-4 gånger under kvällen. Runt 22.30 satt vi och såg en film och jag började få onda täta sammandragningar. Med ca 3-5 minuters mellanrum. De gjorde så pass ont att jag inte kunde koncentrera mig på filmen utan fick andas mig igenom dom. Smärtan kändes annorlunda, aldrig känt så förut. Magen blev stenhård, hade en molande mensvärksliknande smärta i magen och längst ned i ryggen och det som var mest plågsamt var ett oerhört tryck och skarp smärta nedåt. Jag beskrev det för mannen " som att bebisens huvud håller på att tryckas ut men att bebisen hade en kniv längst upp på huvudet". I två timmar satt jag med dessa sammandragningar. Vi dividerade ifall vi skulle ringa förlossningen eller inte. Om detta var normalt eller inte och såklart om det skulle börja släppa snart. Beslutade oss för att jag skulle ta två alvedon, mannen värmde vetekudden och så försökte vi få oss lite sömn. Jag  hade oerhört ont och låg vaken till 06. Hade säkert slumrat lite mellan sammandragningarna men vaknade av smärtan var 3-5 minut. Vid 06 måste sammandragningarna minskat lite för jag vaknade upp igen vid 09 och hade sovit tre timmar. När jag vaknade så kändes sammandragningarna inte så farliga. Gick ner till soffan och vid 09.30 kom de igång igen med full fart. Hela dagen låg jag i soffan, med täta onda sammandragningar. De kom lite glesare än under lördagen. Ca 10 minuters mellanrum. Vid middagstid kände jag mig totalt slut, så vi bestämde oss för att jag skulle ta kontakt med förlossningen. Ringde och fick prata med en barnmorska, beskrev hur jag kände och mådde och hur tätt sammandragningarna kom. Att det gjorde ordentligt ont, att jag inte kunde resa mig ur soffan för så kom de utan paus och att smärtan var nästintill ohanterbar. Med min tur så fick jag såklart prata med en barnmorska som inte alls tog mig på allvar. Som sa "lilla gumman, om du verkligen skulle haft så ont som du säger att du har så skulle du ringt in hit för länge sen, lägg dig och vila så ska du se att det kommer att gå över". Arg, förtvivlad och med smärta så bröt jag ihop när jag lagt på. Jag hade ju inte gjort annat än vilat i 18 timmar och de ville ändå inte släppa. Frustrerad och ledsen så tog jag kontakt med min vän/granne, som är barnmorska med föräldraledig just nu, och frågade vad jag skulle ta mig till. Hon blev förtvivlad över vilket bemötande jag fått på förlossningen. Erbjöd sig att komma över för att undersöka mig om jag ville. Jag kände att det blev lite väl privat, så tog hennes andra råd, att vänta tills 21.30 och ringa till förlossningen igen.  För då skulle barnmorskan jag pratat med gått av sitt skift och jag skulle få prata med någon annan. 21.50 ringde jag in igen, tack och lov sa jag ingen om det dåliga bemötandet jag upplevt utan sa bara att jag ringt tidigare under kvällen. Då inser jag att barnmorskan i andra sidan luren är samma som jag tidigare pratade med. Beskrev att det inte släpper trots vila och att jag gärna vill komma in för en undersökning. Denna gång sa barnmorskan inget konstigt utan sa bara att om jag verkligen ville komma in så var jag välkommen. Så jag och mannen hoppade in i bilen och körde dit. Väl där fick jag träffa en mycket trevlig barnmorska och en sjuksköterska. Blev uppkopplad till CTG och fick sitta där i ca 30 minuter. CTGn visade att jag hade täta kraftiga värkar och barnmorskan ville göra en gynundersökning för att se om livmodertappen påverkats något. Jag kände direkt att något hänt sedan torsdagens läkarbesök. Det kändes helt annorlunda "där inne". Torsdagens läkarbesök visade ju på en helt omogen tapp som var 3,3 cm. Nu hade den börjat mogna, var ca 2 cm och öppen 1,5 cm. Så barnmorskan i samråd med läkare beslutade sig för att vi skulle få stanna på lasarettet. Vi fick ett rum på BB så mannen också kunde stanna. Jag fick två citodontabletter för att förhoppningsvis kunna sova lite. Sov mellan 01-03.30 sen var jag vaken med sammandragningar till kl 06, då mannen åkte iväg på jobb, somnade sen om mellan 06-08. Morgonen fortsatte på samma sätt som söndagen varit, täta onda sammandragningar. Trodde dock att de inte kom lika tätt längre. Men när ny CTG skulle göras vid 11-tiden så visade det sig att de kom med 4-5 minuters mellanrum och höll i sig i ca 1 minut. Barnmorskan ville göra en ny gynundersökning, som inte visade på något nytt. Tappen var fortfarande lite under 2 cm, öppen 1,5 cm. 

Vid 14-tiden kom förlossningsläkaren in, berättade att om det kändes ok för mig så fick jag åka hem. För de skulle ändå inte försöka stoppa förloppet nu, om förlossningen kommer igång på riktigt så gör den det, annars så är det kanske "bara" förvärkar som slutar snart. I vilket fall så kände vi att det inte fanns någon mening att vara inlagd och bara invänta att något skulle hända eller sluta. Så igår eftermiddag blev jag utskriven. Fick med mig bricanyltabletter som kan minska förvärkarna lite. Men läkaren tyckte att jag bara skulle äta med innan jag gick och la mig, för att få sova. Hon sa " antingen så slutar dessa förvärkar av sig själv eller så kommer du in om ett par dagar och föder barn"

Så just nu väntar vi bara, väntar på att det ska sluta eller dra igång med full kraft. Det känns pirrigt, men vi är lugna och redo. 

Jag fick sova ordentligt inatt, vet inte om det beror på att jag var hemma i min egen säng, helt utmattad eller om bricanyltabletten faktiskt gav verkan. Sen jag steg upp vid 09 så har sammandragningarna vari åt lite lugnare än i helgen, de kommer ett par gånger per timma och är inte riktigt lika kraftfulla. Men de känns, gör ont och efter min dusch nyss så är de riktigt smärtsamma. 

Vi får vänta och se helt enkelt. Spännande! 

Kommentarer:

1 Johanna:

Å, ska bli spännande att läsa om nåt hänt sen när jag kommer hem om några dagar (imorgon ska jag in på planerat kejsarsnitt :D) hoppas det kommer igång ordentligt snart eller alternativt släpper så du får vila från det onda! Lycka till om det kommer igång! :-)

Svar: Ja vi får väl se ;) Åh så himla spännande, stort lycka till!!!
Evelina

2 A:

Ojoj här händer det saker. Det blir spännande att se om det blir bebis här inne snart. :)

Svar: Ja, med tanke på att förvärkarna inte vill sluta så börjar jag nästan hoppas på det. Ska jag ändå ha såhär ont så föder jag gärna barn typ NU!
Evelina

3 C:

Oj vad spännande! Liten kanske tycker det är trist där inne och är sugen på livet utanför magen nu :) Kanske blir bebis när som helst alltså! Kram

Svar: Jag och sambon skämtade om att bebis är förvirrad. Att han vet att han skulle komma ut till våren, och med tanke på att vi haft plusgrader och i princip ingen snö och vädret är mer vårväder än vinter, så blir han kanske lite förvirrad ;) Ja börjar nästan hoppas på det, eftersom smärtan fortsätter att plåga mig, ska jag liks ha ont kan jag ju lika gärna föda bebis nu! Kram
Evelina

Kommentera här: