Helgen och början på veckan har varit rätt tuff, både ut illamåendesynpunkt men även psykiskt. I lördags fick jag för mig att pyret dött i magen. Drömde natten mot lördagen att just detta skedde och kunde inte riktigt släppa den tanken. Kunde inte skaka av mig obehagskänslan. Pyret rörde sig ovanligt lite i magen, typiskt nog! Och detta höll i sig hela helgen och nästan hela måndagen. Igår kväll när mannen smorde in magen som han alltid gör på kvällarna, använder en ganska tjock kräm och den är därför lite trög att smörja in, så man måste "ta i lite". När magen var insmord och mjuk så började pyret sparka dom en galning där inne. Säkert ett tiotal sparkar i rad. Mannen fick känna två och han tyckte att det var de starkaste och hårdaste sparkarna han jämnt hittills. Och det var så underbar. Precis som om pyret visste att jag var orolig och ville säga till oss att h*n mår bra. Så efter det somnade jag med ett lättare sinne och med en glädjetår rinnande längst kinden.
Om en vecka ska vi iväg på ultraljudet, det privata, 13 mil hemifrån. Så det ska bli mysigt, bara jag och mannen. Vi längtar ju efter att se det lilla livet i min mage igen, vårt mirakel.
Idag ska jag på stan en sväng, ska möta upp min bror för julklappsshopping. En av de bästa sakerna på hela året, då det bara är jag och min bror och vi får köpa julklappar och gå runt bland alla julsaker och bara njuta.
Tänk att det här, förhoppningsvis, är sista julen utan ett barn i vår familj...