Vecka 30 (29+3) Craving

Igår hände något i min kropp. I flera dagar hade jag pratat med sambon om att jag känner mig sugen på tårta. Liksom en klassisk enkel prinsesstårta. När vi åkte och veckohandlade igårkväll och så låg de plötsligt där. Två bitar från en prinsesstårta. Och jag kände för första gången någonsin under graviditeten att jag inte ville ha något annat, att jag bara måste ha dessa tårtbitar. Kalla det sug/craving eller vad som. Jag var nöjd över att känna mig sugen på något. 




Kom hem och packade in i kylskåpet, sen satte jag mig nöjt i soffan med min tårtbit. Petade bort hälften av grädden och tog en första ljuvlig tugga. Resterande tuggor var egentligen inte goda. Tvingade i mannen ungefär halva tårtbiten. Och trots att jag mådde illa i flera timmar efteråt, så kände jag mig ändå lite glad, att suget efter mat/godsaker faktiskt kan infinna sig efter snart 7 månader av graviditetsillamående och 4 månader av illamående av Pergotime innan det. 

Nu undrar ni vad som hände med den andra lilla tårtbiten, det var ju faktiskt två i förpackningen. Den hamnade i soporna i ren ilska över illamåendet innan jag fick och la mig.. Haha. Ja ni hör, så tokigt det kan bli.

På tal om det, humöret alltså. Mannen har gett mig ett nytt smeknamn den senaste veckan, crumpycat.. Och han har så rätt. Humöret är ett kapitel för sig just nu. Vet inte vad det är, men från ingenstans så kan jag känna att jag blir sur/bitter/less. Aldrig på någon person, men på situationer. Och det kommer verkligen från ingenstans. Det är extra tydligt på morgonen innan jag fått i mig dagens första "måltid" och på kvällarna efter middagen. Pga illamåendet så äter jag ju nästan bara frukost och middag. Och efter middagen, när illamåendet slår till med full kraft och jag ligger blixtstilla i soffan i 1-5 timmar för att inte kräkas upp dagens enda riktiga måltid, så blir mitt humör vidrigt. Men när mannen kallar mig för crumpycat så kan jag ändå inte låta bli och skratta åt eländet. Någon som känner igen sig? För det har verkligen kommit bara sista veckan. Innan det tycker jag inte att graviditeten påverkat mitt humör särskilt mycket, förutom känsligheten och tårarna i första trimetern. Men annars har jag kännt mig ungefär som mig själv. Men de här känslorna och det här humöret känner jag absolut inte igen. Känns som att något liksom tar över mig och jag kan inte styra det. 


Oprofessionella kärring!

Jag är så less på sjuksköterskan på barnlösetsteamet. Hon har gjort mig så ledsen många gånger. Hennes beteende är oprofessionellt. Igår var jag in på lassa för att ta mina progesteronprover. Och fick oturligt nog träffa denna sjuksköterska igen.
 
Under provtagningen så frågar jag henne, eftersom hon var på semester förra månaden/Pergotimegången,
-förra omgången med Pergotime så använde jag ägglossningsstickor, kan dessa ge positivt utslag och sen sker det ändå ingen ägglossning? Eftersom detta hände mig förra månaden, positivt på äl-stickan men sen visade progesteronprovet att äl inte skett. Sjuksköterskan som jobbade på din semester kunde inte svara när jag frågade henne via telefon. 
Som svar tittar hon på mig och börjar skratta mig rakt i ansiktet. Jag kände mig då så fruktansvärt ledsen. Jag förstår ändå inte varför hon skrattar så jag frågar -alltså kan det bli så? Då fnissar hon till och svarar- jag tror inte ett skvatt på ägglossningsstickor. De är alldeles för opålitliga! 
 
Ja men säg det då kärring istället för att skratta mig rakt i ansiktet och göra mig ledsen! Jag kan inte förstå varför hon bemöter mig såhär. För att jag är ung?! Har nämligen en bekant som går igenom samma sak som jag. Men hon är 35år istället för mina 23år. Och hon säger att hon har fått ett superfint bemötande av samma sjuksköterska. Att hon varit stöttande, förstående och hjälpsam. Så jag kan inte låta bli att tro att jag får detta bemötande pågrund av mina "unga" ålder. Vad tror ni?
 

Smärtor

De senaste dagarna har jag haft smärtor i livmodern och äggstockar. Igår hade jag så ont att jag bara kunde ligga och vila hela dagen. Idag är det bättre, det har gjort ont lite då och då, men inte som igår. Värst är smärtan när jag är kissnödig. Jag vet inte alls vad detta beror på. Förhoppningsvis är det något positivt. 
 
Imorgon fyller sambon, blivande maken(!) 25år. Så då bli det kalasande här i stugan. Hans familj och släkt har tyvärr inte möjlighet att komma. Så det blir min närmaste släkt som kommer och firar. Däribland min älskade lilla brorsdotter på snart 8 veckor.