Dagarna går sakta men säkert framåt. Idag är det 8 dagar kvar till BF. Till den dagen som vi längtat efter så länge. Den dagen som vi räknat ner till i snart 9 månader. Bebis kommer med allra största sannolikhet inte komma den 3/4. Alla läkare och barnmorskor jag träffat har alla varit eniga om att jag mest troligt inte kommer gå tiden ut. Såhär med 8 dagar kvar till Bf, så vet jag inte själv längre. Tror nästan att jag kommer gå över tiden. Under helgen hade jag rätt mycket förvärkar och framförallt de sista två dagarna. Igårkväll så låg jag still i soffan/sängen och förvärkarna kom med 3-4 minuters mellanrum i 3 timmar. Både jag och mannen hann nästan börja tro att något var på gång. Så lite förvånad är jag att det inte dragit igång. Natten var kämpig men fick mig kanske 3-4 timmars sömn utspritt över natten. Morgonen började rätt lugnt, satt mig ute på bron på förmiddagen i vårsolen och virkade lite. Där började det dra igång mer regelbundet igen. Så de sista timmarna har jag spenderat i soffan med rätt täta och relativt regelbundna förvärkar. Gissar dock att de kommer att avta. Jag har liksom en magkänsla av att bebis inte riktigt är påväg än. Men vi får väl se, jag hoppas såklart att jag har fel. För oj vad vi längtar efter det lilla knytet nu. Kan inte tänka på något annat. Det enda vi pratar om jag och mannen är förlossning, första tiden med vårt efterlängtade barn och framtiden.
Igår, när förvärkarna kom regelbundet i tre timmar, så kom en storm av känslor över mig. Hur mycket vi än pratat om förlossningen de senaste månaderna och framförallt de senaste veckorna så har det inte riktigt gått in hos mig att jag snart ska ligga där på förlossningen och försöka föda ut ett barn! Jag har hela tiden varit lugn inför förlossningen, och är egentligen det fortfarande. Men det är klart, att ställas inför något så stort är lite skrämmande. För jag vet inte riktigt vad jag ska förbereda mig på. Hur ont gör det? Hur lång tid kommer förlossningen att ta? Kommer förlossningen förlöpa utan några större komplikationer? Kommer jag att kunna föda vaginalt som jag önskar? Kommer bebis att vara frisk? Hur kommer jag må under förlossningen och efter lilleman kommit ut? Ja ni ser, även om jag känner mig lugn inför det som komma skall, så finns det mycket frågetecken och funderingar i mig hjärna just nu. Som jag tror att det finns hos alla höggravida kvinnor i olika utsträckning. Jag är inte nervös eller orolig, men jag kan ändå inte låta bli att fundera på alla dessa saker. Och för mig som "kontrollfreak" så är det såklart lite jobbigt att inte veta om förlossningen är ett dygn eller 20 dygn bort..
Här har ni mig 15 februari 1990, bara ett par timmar gammal, men min älskade och saknade mamma. Hade inte tänkt ta upp detta, men jag kände hur känslorna kom över mig när jag la till denna bilden. Det är en så stor sorg, att inte kunna dela denna upplevelse med mamma. Att inte kunna prata med henne, om hennes förlossningar. Att inte kunna dela den förväntansfulla känsla som finns inom mig inför det nya livet som väntar. Att veta att jag inte kommer få räcka över det nyfödda lilla livet till henne och se stoltheten och kärleken i hennes ögon. Att veta att vårt barn aldrig kommer att ha en mormor. Det känns orättvist. Mamma skulle ju ha älskat detta, hon skulle ha älska att bli mormor. Även om hon minsann skulle ha tyckt att det fick henne att låta gammal. Hon skulle fått vara här och dela allt detta med oss..
Beklagar verkligen att du inte får dela detta med din mamma <3 Vad gäller förlossningen så är det en fantastisk upplevelse du har framför dig. Jag längtar efter att förhoppningsvis få uppleva en till förlossning i framtiden. Du kommer bli överraskad över hur din kropp vet hur den ska ta sig igenom allting. Ser fram emot en förlossningsberättelse här snart :) Kram