varbarnlangtan.blogg.se

Igår vid 06.15 skulle jag köra mannen ett par kilometer till hans arbetskompis för att de skulle samåka till jobbet. Vi gick ut till bilen och mannen kliver in, försöker starta den och inget händer, då menar ingenting! Inte en antydning till att bilen tänkt starta. Det visar sig att batteriet har tömt sig helt under natten. Av vilken anledning vet vi inte. Det komiska, såhär i efterhand, är att bilen varit inne på service dagen innan och där byttes olja och inget fel märktes. Så antagligen blev det något systemfel när det servades, och det ledde till att batteriet laddade ur sig. Så gårdagen startade i ren panik. Mannen försökte ringa sin arbetskompis, som typiskt nog inte hade någon ström i sin telefon. Så där satt han i bilen och väntade på min man, ovetandes om att vi inte kunde ta oss en millimeter. Så arbetskompisen blev sen till jobbet, mannen fick ta lokalbussen och blev därför typ 2 timmar sen till jobbet. Bilen kopplades till vår batteriladdaren, som tomten passande nog med kom med förra året. 

Så efter en kaotisk morgon så hamnade tillslut mannen på jobbet och jag låg och kämpade med illamåendet i soffan i ett par timmas. Runt lunchtid, vid 12, var det dags att prova om bilen startade för då skulle jag åka till mannens jobb och hämta upp honom. Tack och lov så hade laddningen av batteriet gjort susen, och bilen startade utan problem. Och jag kunde äntligen andas ut! 

Föret efter vägarna var vidrigt, det regnade var +-0 och fruktansvärt isigt på vägen. Så vi fick göra försiktigt de 13 milen till privatkliniken. Men eftersom vi visste in föret och att vi var oroliga att bilen inte skulle starta så hade vi åkt hemifrån i god tid. Vilket gjorde att vi kom till kliniken 40 minuter innan våran tid. Tydligen så låg de bra till i tid, så vi fick komma in och göra ultraljudet 25 minuter innan vår tid. Vilket var skönt, vi längtade ju efter att se vårt barn. Jag kände mig extremt kissnödig och skulle precis gå på toan när vi blev uppropade. ( anledningen till kissnödigheten visade sig snabbt, bebisen låg med huvudet neråt mot min kissblåsan) Sjuksköterskan som gjorde ultraljudet var mycket trevlig och vi startade igång med ultraljudet ganska omgående, vi var ju så nyfikna! Lilla pyret hade blivit större än på RUL för snart 3 veckor sen, allting syntes mycket tydligare och i minsta lilla detalj. Läppar, ryggraden och fingrar/tår. Pyret låg och viftade med båda händerna, såg ut som om den vinkade till oss. Vred huvudet mot oss, och man såg ansiktet framifrån väldigt tydligt. Ögonen blir ju på ultraljud som två svarta hål, så lilla pyret såg ut som en söt alien framifrån. Sjuksköterskan skrattade gott under ultraljudet, bebisen drack fostervatten men det såg precis ut som att den låg där inne och skrattade. Det var magiskt att få se de lilla livet igen, allting såg bra ut. Fostervattensmängden och de saker hon tittade på. Hon gick inte igenom alla kroppsdelar som de gör på RUL, för hon ansåg att det inte fanns någon anledning när allt såg perfekt ut för mindre än tre veckor sedan. Så kom vi till könet, hon kollade säkert 5-6 gånger för att vara säker, alternerade mellan att försöka få till en fin profilbild på barnet och att kolla mellan benen för att se om det gick att se. Alla gånger hon kollade så såg hon en snopp. Så precis när hon skulle avsluta så sa jag "är du säker på att det är en pojke". Då kollade hon en till gång, och då syntes både pung och snopp så tydligt att hon kunde visa de för oss. Så hon sa att till 99% är det en pojke. Både jag och mannen har ju trott att det är en pojke, så vi bara log mot varandra när hon sa det, våran magkänsla hade rätt! Vi gick därifrån i ett lyckorus, vi skulle bli föräldrar till en son, som såg ut att må hur bra som helst där inne i min mage. Magiskt!

 

Ringde runt till våra föräldrar och min bror och svägerska. Alla blev såklart överlyckliga. I bilen på vägen hem, fick vi köra de 13 milen i en snitthastighet av 50km/h pga blixthalkan. Vi var båda så exalterade, sa " ska du bli mamma/pappa till en son i början av april" till varandra om och om igen. Ingen av oss kunde riktig begripa det. Redan efter RUL och när bebis började sparka så tydligt för 3 veckor sen så blev det mer verkligt för oss, men igår så trillade polletten verkligen ner. Vi ska bli föräldrar, till en liten son! I bilen provade vi också lite olika namn som vi funderat på, vi har två stycken som vi är extra förtjusta i, men det är klart, i slutändan blir det säkert något helt annat. 

Istället för att köra direkt hem så svängde vi förbi och överraskade svärföräldrarna. Det var ju trots allt dom som betalade för vårt ultraljud, så de fick faktiskt bilderna därifrån. Vi tog foton av bilderna, men de från RUL var finare och så tydliga i profil, att vi kände att de gott kunde få bilderna på deras första barnbarn som tack för att de betalade ultraljudet. Mannens mamma hade ju önskat sig en flicka, hon har själv två söner. Så det var lite nervöst att ringa henne efter ultraljudet, men hon blev överlycklig och skrek "ååååh nu måste jag direkt ringa till blivande farfar och berätta". När vi kom hem till dom så slängde sig, utan överdrift, mannens pappa sig runt halsen på mig. Pratade om hur han nu skulle köpa arbetskläder i babystorlek, hörselkåpor, traktorer och maskiner. Haha det var så fantastiskt att se hans lycka. Så det blev ett lyckat stopp, vi åkte därifrån med ännu lättare steg. Så härligt att se att det vi gör kan sprida glädje hos andra. 

I eftermiddag ska jag till läkaren, min sjukskrivning går ut på lördag. Så den måste ses över. Ska bli spännande och se hur han resonerar. För mig är det otänkbart att börja jobb, men tanke på att om jag går en 20 minuters långsam promenad eller plockar i och ur diskmaskinen så är energin slut för hela dagen. Så att ens jobba 25 % är ohållbart och otänkbart. Vi får se om han håller med..