Imorgon åker jag och mannen iväg till en privatklinik 13 mil hemifrån för att göra ett extra ultraljud. Vi båda känner att det inte spelar någon roll längre om vi får veta. Vi är såklart nyfikna. Men efter att pyret började påminna oss flera gånger dagligen genom rörelser och sparkar, så känns det så bekräftande och vi kan äntligen börja tro och hoppas på att vi ska få bli föräldrar i början på april. Mannens mamma betalar för ultraljudet imorgon, för att hon så gärna vill veta. Vi vill ju också, det har jag klargjort tidigare. Men både jag och mannen är överens om att imorgon är bara ett extra tillfälle att få se vårt barn och njuta av det, sen om vi går därifrån och vet om det är en tjej eller kille i magen spelar egentligen igen roll längre.
Det börjar märkas att bebisen blir större och större, sparkarna och rörelserna där inifrån är så tydliga nu. Det känns oerhört mycket, nästan dygnet runt nu. Mannen känner också rörelser så fort han håller på min mage. Vi myser flera gånger varje kväll, mannen med händerna på min mage. Det är så underbart. Så konkret och så mäktigt. Tänkt att vårt barn växer där inne. Ett barn som är så efterlängtat. Ett barn som vi är så nyfikna på. Ett lite mirakel!
Hihi vad var det jag sa? Det blir så mycket lugnare i hjärtat när det blir livligare i magen ;)
Jag tror säkert svärmor får veta imorgon, min erfarenhet är att på privata ul tar de sig betydligt längre tid och förklarar mer samt buffar på bebisen om något skymmer sikten. De ger sig inte lika lätt helt enkelt (med all rätt, det är ju ni som betalar dem). Kram på lilla familjen!