varbarnlangtan.blogg.se

Hon frågade även lite snabbt hur det gick med mitt illamående och så konstaterade hon att hon skulle kontakta överläkaren för att se om det fanns något som kunde hjälpa mig. Fick även lyssna på bebisen hjärtljuden för första gången, han bökade på där inne i magen men hon hittade rätt inom 1 minut ändå. Så det var skönt. Så magiskt att höra hans hjärta slå, 148 slag i minuten. Magen mättes och den låg exakt mitt på kurvan. Blodsocker 5,3 och perfekt enligt BM, även HB var perfekt på 119. Vid inskrivningen hade jag 135. Så inga järntillskott behövs än så länge, det jublar den redan stenhårda magen över att slippa! Hade även med urinprov som var helt blankt, visade alltså inte på något avvikande. Det enda som var "avvikande" var att mitt blodtryck som var lite för högt. Hon mätte två gånger med dem automatiska blodtrycksmaskinen, den visade på 142/90 ena gången och 140/92 andra gången. Så hon blev orolig och tyckte att det inte kunde stämma, så hon tog ett manuellt tryck, som även det visade högt 130/80. Men hon sa att för vi för tillfället inte skulle bry oss om detta men OM jag skulle få ont i huvudet och känna att det glimmrar framför ögonen måste jag omedelbart kontakta henne.. Så det kändes mindre kul. 

Hur som så när alls rutinkontroller var gjorda så bokade vi in en ny tid den 13/1. Sen gjorde hon klart för mig att hon skulle skynda sig iväg för att hinna med bussen. Så hann inte fråga henne de saker jag funderade över. Och det gör mig lite irriterad..

Hur som helst, kom hem från barnmorskan och fick efter det fruktansvärda magsmärtor. Jag har IBS, och detta ger mig i omgångar vidriga magsmärtor. Och de kändes precis som de smärtorna. Så även om jag blev lite orolig så kände jag att smärtan kom från "min mage" och inte "bebismagen". Att lilleman sparkade på som vanligt där inne gjorde mig också lugnare. Men smärtorna ville inte ge med sig. I vanliga fall när jag får dessa anfall från IBSen, så får jag springa på toan typ 7 gånger inom loppet av någon timma, och då minskar smärtan efteråt. Men igår gick inte det, magen var fortsatt stenhård och jag kunde knappt gå på toaletten. Tog ett varmt bad i en timma och det minskade smärtorna lite, men när jag klev upp därifrån så gjorde det så ont att jag blev liggande i soffan i fosterställning i drygt 1,5 timma gråtandes. Somnade och vaknade upp en timma senare. Och då kändes det bättre, inte bra men smärtorna gjorde inte lika ont. Sen på kvällen åkte vi och skulle veckohandla, då mitt i affären kom smärtorna igen. Jag fick hänga mig över kundvagnen och hyperventilera lite. Men de släppte rätt fort. Sen resten av kvällen gick det mycket bättre, jag hade fortfarande ont i magen men inte alls som under dagen. 

Sen idag på förmiddagen, vid 11 gick jag på toan för att kissa. Och när jag torkar mig kollar jag papperet som vanligt, inget blod. Ställer mig upp och ska spola, tittar av ren reflex ner i toan och möts av blod! Får panik, tar mer papper och torkar, ingenting. Inser att blodet kommer från urinet. Lugnas lite av att det inte kommer från bebis, men är ändå rätt uppjagad. Sjuksköterskehjärnan slås igång, synligt blod i urinen ska alltid tas på allvar tills motsatsen är bevisad. Bestämmer mig för att ringa sjukvårdsupplysningen. Möts av en kvinna som lugnt förklarar att om det bara är en engångsföreteelse så är det ingen fara. Speciellt eftersom jag igår lämnat ett urinprov som varken visade på blod, proteiner eller äggvita och inte hade ont i magen eller att det gjorde ont när jag kissade. Så hon uppmanade mig att dricka extra mycket vatten och höra av mig om det skedde igen. Hittills har det inte kommit mer blod. Men fyfan för känslan av att titta ner i toan och mötas av den synen och på millisekunder hinna tänka att nu dör vårt barn.. 

Tack och lov så är lilleman så livlig inne i magen att jag känner honom nästan hela tiden, det gör att jag kan lugna mig lite.