Förlossningsberättelse del 2

Här kommer del 2 av min förlossningsberättelse. Jag vill redan nu förvarna er. Jag skriver helt ärlig hur jag upplevde förlossningen och vad som hände. Och är ni känsliga eller oroliga inför er förlossning, så kanske ni inte ska läsa denna del. Jag vill ge en ärlig bild av min upplevelse och inte försköna något. 

Vattnet rinner nu konstant ur mig, vid minsta lilla rörelse från mig eller bebisen, och vid varje värk, så känns det som att jag kissar ner mig. De rekommenderar att vi försöker få i oss lite frukost, men jag mår illa och har för ont för att kunna ens tänka på mat. Tanken är nu att J ska gå till matsalen och hämta frukost till sig själv, mellan en värk, och äta inne i förlossningssalen. Han hinner aldrig så långt. Värkarna avlöser nu varandra och smärtan är så total att jag inte kan fokusera på något annat. J vill inte lämna min sida, och det är jag innerligt tacksam för. Jag hade planer på att försöka ta en varm dusch för att smärtlindra, men detta var bara att glömma. Står vid det här laget vid en svävare och kämpar mig genom värkarna som nu kommer med 10 sekunders mellanrum. De håller i sig i 1-1,5 minut. Det gör ont, men än kan jag kontrollera det. Jag andas, J masserar min rygg och jag tänker att snart är vår bebis här. Vid 9.00 börjar jag känna att jag behöver någon smärtlindring, bestämmer mig för att prova lustgasen, trots att jag varit rädd för den innan. Hört att det är många som kräks av den, och efter nio månader av kräkningar var jag så less att jag inte ville kräkas en enda gång till. Får prova på 50/50, dvs hälften syrgas och hälften lustgas. Känner att jag blir lite snurrig i huvudet, men har svårt att hinna börja andas i masken i tid. När jag känner att värken kommer som starkast är det redan försent, dåsigheten i huvudet kommer därför i slutet av värken och efter att jag tagit bort den och ska andas mellan värkarna. Ger lustgasen ett tag och allt eftersom lyckas jag bättre och bättre med tajmingen. Dock tycker jag aldrig att lustgasen är en tillräcklig smärtlindring, den gör mig bara lite dåsig i huvudet. Anledningen till att jag ändå väljer att fortsätta med den under hela förlossningen är för att jag får något att fokusera på när värkarna kommer med full kraft. Jag kan fokusera på att andas i masken och försöka hantera smärtan.  Detta funkar ett tag men smärtan blir allt mer intensiv, jag orkar vid detta laget inte längre stå upp på benen. Jag är så trött, efter alla veckor av onda förvärkar och de tre senaste nätterna med nästintill ingen sömn alls. Benen skakar och jag tvingas lägga mig i sängen, trots att smärtan då ökar. Barnmorskan förklarar att smärtan ofta gör ondare när man lägger sig ner, vilket i mitt fall verkligen stämmer. Smärtan ökar nu och jag känner hur jag börjar tappa kontrollen. Börjar gråta och får panik. J håller min hand och försöker peppa mig. Hans stöd hjälper enormt. Men någonstans här tar smärtan över, det gör så fruktansvärt ont. Jag är nu öppen 5 cm och jag känner att jag inte orkar mer. Barnmorskan råder mig att ta epiduralbedövning. 30 smärtsamma och panikfyllda minuter senare kommer narkosläkaren in som ska lägga bedövningen. Smärtan är så total att jag känner att jag inte kan kontrollera mig. Jag kan inte lyssna på de instruktioner som ges till mig. Jag har panik och fruktansvärt ont. Tårarna sprutar och jag vet att jag tänker "aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer".. Bedövningen läggs men ger ingen verkan. Läkaren blir förtvivlad. Ger en extrados som tillslut börjar verka och nu börjar smärtan bli lite ner hanterbar. Jag hinner andas och känner att jag återfår kontrollen, för ett stund. Smärtlindringen gör att min kropp kan slappna av lite och jag öppnar mig till 8 cm. Kl 10.30, 5 timmar efter att barnmorskan tog hål på min hinna, så är jag fullt öppen och det finns inga kanter av tappen kvar. Jag börjar känna att kroppen vill krysta. Men eftersom bebisens huvud fortfarande står för högt upp enligt barnmorskan så får jag inte krysta. Vilket efter att han kommit ut, skulle visa sig ha en förklaring. Efter ett tag börjar jag alltmer känna att jag inte kan hålla emot för krystvärkarna. Barnmorskan låter mig försöka krysta, för att se om bebisens huvud kan transporteras neråt. Trots att jag har förlossningsjournalen framför mig, så är tiden mellan 10.30 tills han är ute kl 14.00, en ena röra. Fylld av panikkänslor, tårar, frustration och ren och skär rädsla. Allt eftersom tiden går så blir jag tröttare och tröttare. Jag krystar och krystar för att bebis ska färdas neråt, men det händer inte så mycket. Någonstans här är jag totalt inne i mig själv, kan inte lyssna till vad någon säger. Det börjar bli bråttom och jag hör hur barnmorskan ber J att trycka på en knapp på väggen, för att hon måste få hjälp. In i rummet kommer massor med personal. Läkare tillkallas och jag känner hur min panik ökar ännu mer. Läkaren kommer och jag hör i min bubbla/dimma hur de diskuterar om sugklocka och jag tänker "så fan heller, den här ungen ska ut NU!" Läkaren tar över och nu tvingas jag krysta fyra gånger på varje värk. Jag är nu så slut att jag inte orkar prata. Jag försökt lyda deras instruktioner och krystar allt jag bara kan. Bebisens huvud ligger fortfande egentligen inte tillräckligt långt ner. Det känns som att jag ska svimma av smärtan. Det snurrar i huvudet och jag gråter. Minns att jag skrek att jag inte klarar det, att bebisen inte kan komma ut. Jag krystar konstant i över två timmar. Och tillslut hör jag att läkaren säger att de äntligen ser bebisens hår. Och jag tänker att det faktiskt kanske är möjligt. Smärtan är total och vidrig. Jag krystar för allt jag har, och efter ännu fler värkar så kommer han äntligen. Jag hör hur barnmorskan skriker "ÅH, han kommer med armen först!!". Och det var precis vad han gjorde, han kom med armen rakt upp över huvudet. Så det var därför hans huvud inte ville sjunka ner i förlossningskanalen. Det var därför han satt fast. Det var därför förlossningen/krystningsarbetet blev så utdragen och fruktansvärt smärtsam. När hans arm och huvud väl var ute så följde resten av bebisen med i samma krystning. Jag känner hur jag spricker, hur ont det gör. Hör hur alla skriker och säger "han är ute nu, du klarade det!!". Kl 14.00. Jag tittar ner och möts av mitt barn. Ser en tillsynes frisk och välmående pojke. Tittar på J, som står vid min sida, och han gråter. Tårarna bara sprutar på honom, han pussar mig, överöser mig med beröm. Han tar min hand och jag känner hur hela han skakar. Bebisen placeras på mitt bröst. Jag är så slut, orkar inte hålla honom. J får hjälpa mig så att han inte ramlar ner. Jag är så slut att jag inte känner några känslor. Inte den omedelbara lyckan. Jag kände ingenting. Jag tittade på mitt barn och på J. Såg hur rörd J var hur lycklig han var. Såg hur han tittade på vårt barn med kärlek i blicken. Minns att jag kände skam och skuld för att jag inte kände något, ingenting alls. Det gör för ont och jag är för trött för att känna. Barnmorskan ber mig efter ett tag att krysta igen, för nu ska moderkakan ut. Jag har inga krafter kvar. Jag orkar inte. Hon hjälper till genom att dra i navelsträngen. Efter ett tag lossnar den och i samma stund så känner jag hur det börjar forsa något varmt ur mig. Det trycks på larmet på väggen igen, personal kommer inspringandes igen. Jag blöder, det rinner blod ur mig. J tvingas ta barnet från mitt bröst. Han får sätta sig ner på en stol bredvid mig och hålla vårt barn. Jag känner att blodet rinner ur mig snabbt. Jag blir tröttare och tröttare. De får inte stopp på blödningen. Hör hur de diskuterar om att ta mig till operation. Jag ser hur J inte hinner med, inte hinner förstå. Tittar honom i ögonen, med ett fejkat lugn och förklarar för honom att jag nog kommer att köras till operation för att stoppa blödningen. Ser att J inte riktigt förstår, inte riktigt kan ta in det som händer, han sitter där med vårt barn i sin famn och är så uppe i det och de känslor som fyller hans kropp. En undersköterska står nu vid min sida och masserar min mage hårt, hör hur det springer människor in och ut ur förlossningssalen. Det kopplas ett dropp i min arm. Och får medicin som ska hjälpa moderkakan att dra ihop sig och förhoppningvis minska blödningen. I sista stund så avtar blödningen. Jag känner hur det slutar blöda. Ett lugn infinner sig i min kropp, tillsammans med den totala tröttheten och den förtvivlade känslan över att inte få ha mitt barn nära. Nu är situationen lite lugnare, personal börjar lämna salen igen och kvar blir bara undersköterskan och barnmorskan som varit med hela tiden. Nu är det dags att undersöka hur mycket skada bebis gjort påväg ut. Får veta att det måste sys, en hel del. Barnmorskan bedövar och börjar sen sy. På fyra ställen har jag spruckit. Det gör ont när hon syr. Jag är ledsen. Känner att jag vill känna mitt barn, vill känna lycka och kärlek, men jag orkar ingenting. Barnmorskan syr och säger flera gånger "Nu är det bara ett stygn kvar" men måste ångra sig flera gånger. Hon syr länge, jag inser att bebis gjort ganska rejäl skada påväg ut. Jag känner hur jag blir mer och mer trött. När barnmorskan tillslut är klar så lämnas jag och J med vårt barn. 

Efter ett tag kommer de in och mäter och väger, 4210g och 52cm blev hans startvikt/längd. Alla är förvånade över att han är så stor. Mest pågrund av att jag kräktes i 9 månader, åt lite, hade relativt liten mage, och att moderkakan tydligen var väldigt liten. 

Efter ytterligare en stund får vi in förlossningsfika och jag försöker äta, trots att jag är så trött att jag inte orkar lyfta vattenglaset själv. J får hjälpa mig, mata mig. När vi fikat klart kommer en ny barnmorska in, hon berättar att hon kommer in om en stund igen och då ska hon hjälpa mig att duscha. Under de 20 minuter hon är borta så blir jag sämre och sämre. Min kropp börjar skaka okontrollerat, jag fryser oerhört och känner hur det blir dimmigt i huvudet. J är fullt upp i vårt barn, och märker inte riktigt hur dåligt jag börjar må. Och jag tänker att det inte är någon fara så jag säger heller inget till honom. När den nya barnmorskan kommer in igen så blir hon stressad, hon skickar ut J och bebis ur rummet och säger att de får gå in till vårt BB-rum, så ska de ta hand om mig. Barnmorskan bestämmer snabbt att jag inte får röra mig ur sängen. Hon tar mitt blodtryck och puls och stressad över hur hög min puls, 134 slag/min. Hon sätter en till nål i min andra arm och kopplar ytterligare ett dropp. Tillslut görs bedömningen att mitt tillstånd beror på en kombination av biverkning av de mediciner som gavs för att stoppa blödningen, de medicinen som gavs för att hjälpa bebis ner i förlossningskanalen och blodförlusten på 1,5 liter. När den bedömningen gjorts så lugnar allt ner sig lite. Barnmorskan hjälper mig att tvätta av mig i sängen. Det är blod överallt som jag gärna vill få bort. Jag känner mig äcklig. Så hon hjälper till, eller rättare sagt hon tvättar mig medans jag hjälplös/utslagen ligger i sängen. När det är klart rullas jag äntligen in till J och bebis på vårt BB-rum. Jag får inte stiga upp ur sängen, jag får inte anstränga mig överhuvudtaget. Jag är förtvivlad över att jag inte ens kan lyfta upp mitt barn ur sängen utan måste be J om hjälp. Efter ett par timmar ligger bebis i sin säng brevid min säng och J måste lämna oss en kort kort stund för att gå på toan. Bebis börjar då kräkas och han ligger på rygg. Jag känner hur paniken fyller min kropp. Han får ingen luft. Försöker häva mig upp så pass att jag når honom. Lyckas få tag på hans axel så jag kan rulla honom på sidan. Skriker på J att han måste komma. Det var aldrig någon fara för bebisen. Men den känslan som hann fylla min kropp var vidrig. Jag kunde inte hjälpa mitt eget barn. Jag kunde inte ens sätta mig upp i sängen. Jag blev ledsen. J försökte trösta mig, men jag var otröstbar. Jag kände skam och skuld för att jag inte kunde ta hand om vårt barn. Att jag inte kände den där glädjen och lyckan över att han var här nu. J försökte övertala mig om att jag varit enormt stark under förlossningen och att det inte var mitt fel att jag inte kunde ta hand om vårt barn just nu. Men det hjälpte inte riktigt. Jag kände att jag missade allt. Jag missade första läkarundersökningen, första blöjbytet, första matningen. Det känns fortfarande jobbigt, såhär en månad senare. Jag känner mig ledsen att första tiden med honom blev så tung, både kroppsligt och mentalt. 

Under natten för jag två påsar blod, mitt HB stiger då från 83 till 97. Och redan morgonen efter känner jag mig lite piggare. 

Del 3 kommer, och den kommer att handla om tiden efter förlossningen fram tills nu. Hur mina känslor har varit och är kring allt som hände och hur vi mår nu hela familjen. Milo fyllde 1 månad i måndags och växer så det knakar.



Kommentarer:

1 Josefin P:

Herregud så starkt av dig att skriva allt detta! Tårarna rinner vill jag meddela.. Du är en riktigt kämpe Evelina och du har en riktig fin familj! Hoppas nu att du ska få må bättre, det förtjänar du verkligen, och att du ska kunna få insupa allt fint runtom dig. Sköt om dig!:)

Svar: Tack för dina fina ord. Jag mår bättre för varje dag. Vår lilla prins är så fin och det känns som att livet visat sin verkliga mening sen han kom till oss.

Och vad roligt att du hittat hit. Jag blir dock nyfiken på hur du hittat min blogg? :)

Kram!
Evelina

2 C:

Åh blir alldeles tårögd av er historia. Visst är det tråkigt att förlossningen skulle bli ganska komplicerad men du ska absolut inte känna någon skam över dina känslor. Just det där du skriver om pratade vi mycket om under min FUB. Var några som fått barn tidigare och hade upplevt samma sak. På film och tv är det alltid så fantastiskt men ibland kan det vara så att man är så trött och slut efter en förlossning att man är helt nollad och man är inte en sämre förälder för det <3 Hoppas att ni har landat lite nu. Tyckte själv att den första tiden hemma var mer omtumlande än jag kunnat föreställa mig. Kram

Svar: Tack för stöttande ord. Och som du säger så tror jag att känslan inte alls är särskilt ovanlig, men precis som barnlösheten, ofta inget man pratar om. Men jag tycker att det är så viktigt att våga vara ärlig. För det minskar pressen på blivande mammor och man kan faktiskt hjälpa någon med hjälp av ens egna erfarenheter.

Ja vi har verkligen landat. Livet känns underbart och jag älskar att vara mammaledig. Milo är ju vad vi väntat på, och resan hit må ha tagit lite extra tid, men det är ju just honom vi väntade på. Det känns så självklart nu när han är här.

Kram <3
Evelina

3 Malin:

(Googlade på tavlor och hamnade här..)
Har ingen aning om vem du är, men jag gråter lite ändå :)
Känner så väl igen mej i din berättelse. Efter 7 år kom våra små! Det blev ivf och 2 ägg som resulterade i en flicka och en pojke :) som nu blir 9 mån på tisdag.
Hoppas det går bra med din söta lille!
/Malin.

Svar: Oj, vilket hopp från tavlor till min blogg ;) Vad rolig att du hittat hit. Åh, stort grattis till era små. Vilken lycka!
Tack snälla!
Evelina

Kommentera här: