En annorlunda möte
Igår efter att mensen kommit så grät jag i nån timma I famnen på min sambo. Tyckte att livet var jävligt orättvist. Att det faktiskt var vår tur nu. Jag hade räknat att bebis skulle födas i januari och att det vore en så underbar start på nästa år. Nu blev det inte så. Vi får lägga den tanken bakom oss och hoppas på en februaribebis istället.
Jobbade kväll igår på jobbet. Mötte då en patient, en man i 80 års åldern. Vi hade ett väldigt fint samtal om livet. Han berättade om sin tro på Gud. Jag lyssnade, frågade och vi hade ett fint samtal i ca 20 minuter. Innan jag skulle gå därifrån, så tog han min hand och sa: "Du får inte bli rädd nu, men jag känner något annorlunda med dig. Du är ett av Guds barn. Jag vet att du går igenom något väldigt tungt just nu. Men jag vet att det kommer att bli bättre, väldigt snart. Håll ut!"
Jag är själv inte troende, eller jag tror inte på Gud. Men det samtalet gjorde mig väldigt berörd. Smög iväg och grät en skvätt på toan direkt efter. Kanske var det bara en slump eller finns det något i det. Jag vet inte, och kommer aldrig få veta säkert. Men jag vet att det är ett samtal som jag kommer att minnas för resten av livet.