Vecka 30 (29+3) Craving

Igår hände något i min kropp. I flera dagar hade jag pratat med sambon om att jag känner mig sugen på tårta. Liksom en klassisk enkel prinsesstårta. När vi åkte och veckohandlade igårkväll och så låg de plötsligt där. Två bitar från en prinsesstårta. Och jag kände för första gången någonsin under graviditeten att jag inte ville ha något annat, att jag bara måste ha dessa tårtbitar. Kalla det sug/craving eller vad som. Jag var nöjd över att känna mig sugen på något. 




Kom hem och packade in i kylskåpet, sen satte jag mig nöjt i soffan med min tårtbit. Petade bort hälften av grädden och tog en första ljuvlig tugga. Resterande tuggor var egentligen inte goda. Tvingade i mannen ungefär halva tårtbiten. Och trots att jag mådde illa i flera timmar efteråt, så kände jag mig ändå lite glad, att suget efter mat/godsaker faktiskt kan infinna sig efter snart 7 månader av graviditetsillamående och 4 månader av illamående av Pergotime innan det. 

Nu undrar ni vad som hände med den andra lilla tårtbiten, det var ju faktiskt två i förpackningen. Den hamnade i soporna i ren ilska över illamåendet innan jag fick och la mig.. Haha. Ja ni hör, så tokigt det kan bli.

På tal om det, humöret alltså. Mannen har gett mig ett nytt smeknamn den senaste veckan, crumpycat.. Och han har så rätt. Humöret är ett kapitel för sig just nu. Vet inte vad det är, men från ingenstans så kan jag känna att jag blir sur/bitter/less. Aldrig på någon person, men på situationer. Och det kommer verkligen från ingenstans. Det är extra tydligt på morgonen innan jag fått i mig dagens första "måltid" och på kvällarna efter middagen. Pga illamåendet så äter jag ju nästan bara frukost och middag. Och efter middagen, när illamåendet slår till med full kraft och jag ligger blixtstilla i soffan i 1-5 timmar för att inte kräkas upp dagens enda riktiga måltid, så blir mitt humör vidrigt. Men när mannen kallar mig för crumpycat så kan jag ändå inte låta bli och skratta åt eländet. Någon som känner igen sig? För det har verkligen kommit bara sista veckan. Innan det tycker jag inte att graviditeten påverkat mitt humör särskilt mycket, förutom känsligheten och tårarna i första trimetern. Men annars har jag kännt mig ungefär som mig själv. Men de här känslorna och det här humöret känner jag absolut inte igen. Känns som att något liksom tar över mig och jag kan inte styra det.