För dig kommer jag göra allt!



Tänk alla tårar jag fällt för att jag längtat efter detta, saknat detta och stundtals trott att jag aldrig skulle få uppleva. Idag känns allt så självklart. Resan till dig känns självklar. Det var ju DU som skulle komma till oss, älskade lilla Milo.


Förlossningsberättelse Del 1

På min beräknade dag, torsdag den 3/4 vid 14-tiden upplevde jag att mina förvärkar förändrats. Pratade med mannen, som var på jobbet, i telefon och nämnde detta men vi lämnade ämnet ganska fort. Efter 6 veckor med regelbundna onda värkar så trodde vi båda att kroppen bara retades ännu en gång. Torsdag eftermiddag och kväll fortsatte med värkar var tredje minut. Men ingenting annat hände. Vi kollade på lite avsnitt av Prison break och tog det lugnt. Natten till fredagen 4/4 sov jag riktigt kasst. Hade ont och värkarna höll mig vaken. 

Kl 11 på fredagen hade jag ett rutinbesök hos min barnmorska som jag åkte iväg på. Hade fortfarande samma täta onda förvärkar, men tänkte inte så mycket om dem. Hos barnmorskan såg allt bra ut. Alla kontroller var perfekta och vi bokade in en telefonkontakt veckan efter. Innan jag skulle gå frågade jag BM om hon inte kunde göra en gyn-undersökning för att se hur öppen jag var och eventuellt reta tappen lite. BM hade svårt att känna pga att "allt var så mjukt". Så hon kunde inte riktigt avgöra vars livmodertappen var. Hon kom inte riktigt åt, som hon uttryckte det. Hon nämnde att hon kände en pulsation när hon försökte känna. Men sa inget mer om det och jag tänkte att det var normalt, eftersom hon inte sa något mer. Tackade för mig och åkte därifrån. Efter 10 minuter ringer det i min telefon, det är barnmorskan. Hon hade börjat fundera efter att jag åkt och hon ville dubbelkolla med personal på förlossningen om den pulsation hon känt vid gyn-undersökningen. På förlossningen hade personalen inte kunnat svara på vad detta skulle kunna vara för något så de bestämde att jag skulle komma in dit för en undersökning. Ringde mannen som var på jobbet och berättade läget. Han hade supermycket på jobbet som var tvunget att bli klart innan helgen, och eftersom personalen på förlossningen sa att det inte var något brådskande utan att vi kunde komma upp någon gång kändes eftermiddagen, så bestämde vi att mannen skulle få jobba två timmar till och att vi kunde fara på förlossningen när han var klar.
Runt 14.30 kom vi till förlossningen där vi fick träffa en barnmorska som jag upplevde ställde sig lite frågade till att vi var där. Jag berättade igen om att min barnmorska skickat dit mig för att hon känt pulsationer vid gyn-undersökningen på förmiddagen och därför ville att jag skulle kollas upp på förlossningen. Barnmorskan kopplade då upp mig till CTG-maskinen och lämnade mig och mannen i 30 minuter. Värkarna kom då med 3-4 minuters mellanrum och höll i sig i 1 minut. Vid det här laget fick jag andas mig igenom värkarna, men trots det så insåg jag inte att det kanske var på g nu. När barnmorskan kom tillbaka tittar hon lite förvånat på mig och säger -Du har ju jätte regelbundna täta värkar, känner du inte av dem? Klart jag gör svarar jag. De gör ju ont! Barnmorskan bestämmer sig för att göra en gyn-undersökning och tittar sen upp på mig och mannen med ett stort leende och säger - jag känner inga pulsationer, men din förlossning har ju startat!! Vi ordnar ett rum åt er här så har ni snart er bebis. Jag och mannen bara stirrar på varandra i några sekunder innan jag utbrister -Nej men vi ska åka hem! (Haha! Så tokigt det kan bli när man är inställd på att bara kolla upp pulsationer och inte fattar att kroppen startat igång förlossningen. Efter 6 veckor med regelbundna värkar så litade jag inte längre på kroppens signaler). Barnmorskan börjar skratta, säger att vi absolut får åka hem om det är vad vi vill, men då finns inga möjligheter till smärtlindring. Jag känner mig chockad över nyheten om att förlossningen nu startat och bestämmer tillsammans med mannen att vi åker hem och ser hur det utvecklar sig. Barnmorskan skrattar igen och säger -Ja, gör ni det men jag är rätt övertygad om att ni är tillbaka här innan jag går av mitt pass om 7 timmar.. 

Vi sätter oss i bilen och åker hem, i chock. Skulle vi snart bli föräldrar?! Väl hemma köper vi oss en pizza och fördriver tiden med fler avsnitt av Prison break och sen är det även slutspelshockey på tvn. Skellefteå AIK ledde matchen och när det var fem minuter kvar och när vi kunde andas ut och visste att de skulle ta hem segern så klarade jag inte längre av att hantera smärtan hemma. Väl uppe på förlossningen igen vid 21.15 så träffar vi samma barnmorska som vi träffat tidigare under eftermiddagen, hon bara log och sa - Jag sa ju det..

Jag kopplas återigen upp till CTG-maskinen och allt ser bra ut, fortfarande kraftiga regelbundna värkar. Gyn-undersökningen visar att jag är öppen 3 cm,så det är oförändrat. Klockan har nu hunnit bli 23.45 och barnmorskan råder mig till att ta emot propavan, för att få sova, och en morfinspruta för smärtan. Och att vi skulle försöka dra ut på förlossningen tills morgonen efter. Beslutar oss att det känns klokt. Medicinen får dock inte riktigt den effekt man hoppats på. Jag somnar i 1-1,5 timma och sen ligger jag vaken och andas mig genom värkarna. Tänker att jag ska låta mannen sova så länge jag kan hantera värkarna (haha, så tokig man kan vara!) kl 05.30 kommer barnmorskan in på vårt rum och direkt hon ser mig och hur ont jag har så bestämmer hon att vi ska byta rum nu. Att vi ska gå in till förlossningssalen istället. Väcker mannen som yrvaket klär på sig. BM undersöker mig, konstaterar att jag nu är öppen drygt 4 cm och för att påskynda förloppet, eftersom jag vara sovit ca 3 timmar totalt på 2 dygn, så vill hon ta hål på min hinna. Jag hinner knappt tänka innan det är gjort och nu startar allt igång med full kraft. 

Fortsättning kommer.. Matvraket mitt verkar vara hungrig igen


Ä