varbarnlangtan.blogg.se

Vi var på plats 45minuter innan vår tid. Jag hade inte ro att stanna hemma. Var ganska lugn i väntrummet, tills 10 minuter innan. Så började jag svettas, darra och jag kunde inte andas lugnt. Mannen gjorde sitt bästa att försöka lugna mig, pratade om Ikea, om vad vi skulle köpa där. Det funkade till en viss del. Kvinnan som skulle göra ultraljudet såg hård och gammaldags ut. Men hon var så varm och professionell, så jag fick svälja mina fördomar. Jag la mig på britsen och mannen förklarade att jag var nervös. Kvinnan tog min hand och sa att jag skulle försöka slappna av. Hon satte ultraljudsstaven mot magen, och innan vi ens hunnit se någon bild eller kunnat förstå vad som vad vad så sa hon " hörrni, andas ut, jag såg ett tickande hjärta och ska bara kolla så att bebisen är ensam, sen ska ni få se allt i detalj" Så rann första tåren längst min kind. Pyret låg och sov nästan hela undersökningen, men allt såg bra ut. Moderkakan låg i bakvägg. Tycker att det är fascinerande hur detaljerat man kan se, de små tårna, hjärtats kammare och förmak och den lilla näsan. Jag grät några(många!) glädjetårar till. Tyvärr ville bebisen inte sära på knäna, så vi fick inte veta vad vi väntar. I slutet av ultraljudet vaknade pyret, viftade lite med händerna, vred huvudet och sparkade lite med benen. Då blev maken rörd och precis då förstod han nog att vi har ett levande litet barn i min mage. 

Efter ultraljudet så skrattade vi oss lyckliga ner till bilen, åkte och köpte oss lite mat och åt lunch. Jag fick i mig rätt mycket. Och firade med några tuggor morotskaka. Vi hade tänkt åka och kolla barnvagnar efter det, har inte vågat kolla förrän nu. Men typiskt nog så var butiken stängd idag. Så vi fick snällt gå därifrån och komma tillbaka någon annan dag. Istället så gick vi in på kappahl och köpte några plagg till bebisen. 

Här har ni guldklimpen i egen hög person, Pyret

Tack för alla era kommentarer!

Kram