Vår historia
För drygt fyra år,2009, sedan ville jag börja försöka utöka vår lilla familj. Min sambo kände sig inte redo och ville vänta några år. Så vi bestämde att jag skulle plugga först. Jag började då läsa till sjuksköterska direkt efter att jag gått ut gymnasiet,2009. Denna utbildning skulle vara klar i början på juni 2012.
I augusti 2011 bestämde vi oss för att sluta med p-piller, eftersom vi inom en ganska snar framtid ville börja försöka och vi räknade att det kunde ta ett tag för ägglossningen att komma igång efter flera år av p-piller som lurat kroppen. Sex månader senare hade menen fortfarande inte kommit tillbaka. Vi är då inne i mars 2012. Upp till 6 månader räknas som normal tid för mensen att komma igång efter att man slutat med p-piller. Så i mars bokade jag tid på kvinnokliniken för att träffa en läkare. Hon tog prover, gjorde ultraljud på mina äggstockar och min livmoder. Ingenting konstigt och hon hittade ingen fysisk anledning till att mensen inte kommit tillbaka. Hon skickade hem mig med gulkroppshormon, Primolut-nor, som jag skulle ta i 10 dagar för att stöta ut slemhinnan, som vid en normal mens. Detta gjorde jag, började samma dag som jag träffat läkaren. I samband med läkarbesöket så bestämde jag och J oss för att sluta skydda oss. Månader gick och jag fick ingen mens, inte heller något plus på grav.stickan. Läkaren som jag träffade i mars 2012 uppmanade oss att anmäla oss till barnlöshetsutredningen så fort vi bestämt oss för att börja försöka bli gravid. Vi hade oskyddat sex under hela den våren och sommaren, utan att lyckas bli gravid. I augusti öppnade anmälningen till barnlöshetsutredningen, i vårt landsting är anmälan öppen i januari och i augusti, och vi bestämde oss för att skicka in vår anmälan för att få komma på utredning. I slutet av augusti blev jag uppringd av en sjuksköterska på barnlöshetsutredningen. Och när hon presenterade sig kände jag hur hoppet fyllde min kropp. Detta skulle hon totalt rasera inom några minuter. Hon ställer några frågor sedan säger hon." Ni får fortsätta försöka på egen hand, eftersom du lilla gumman(!) bara är 22 år. Försök tänka positivt, ni båda har ju länge kvar till 30. Så stressa inte!"
Det samtalet raserade min värld, skulle vi inte få någon hjälp?! Läkaren som jag träffade några månader tidigare sa ju att eftersom jag inte hade någon egen ägglossningen så behöver vi inte vänta och försöka i ett år innan vi anmäler oss.
Idag så har vi försökt i 13 månader. För snart två veckor sedan fick vi äntligen komma på barnlöshetsutredningen. Där gjorde de samma sak som läkaren på kvinnokliniken gjort 11 månader tidigare. De tog blodprover på mig, ultraljud av äggstockar och livmoder. inte heller denna gång kunde de hitta någon fysisk förklaring till varför jag inte har någon spontan/egen ägglossningen. J fick lämna spermaprov, inte heller detta gav någon förklaring till varför jag ej blivit gravid. Denna gång blev vi hemskickade med Provera, gulkroppshormon, som skulle framkalla en blödning och sedan på den tredje blödningsdagen skulle jag börja ta Pergo-time, ägglossningstimulerade hormoner. Dessa började jag ta 31/3, är alltså inne på dag 4/5. Kramperna i livmodern gör mig sängliggande. Hela gårkvällen var gräslig, fick migrän sent igårkväll. Idag är jag hemma från jobbet,sängliggande pga biverkningarna som Pergo-timme ger mig. Huvudvärk/migrän, kramper/smärtor i livmodern.
Så från och med på måndag och drygt en vecka framåt är det bebisverkstad i vårt hus. Sen ska jag om nån vecka och ta blodprov, progesteron, för att se om jag haft ägglossningen eller inte.
Humöret svänger för varje dag, ena dagen känns det hoppfullt och jag kan föreställa mig att jag inom nån/några månader faktiskt skulle kunna vara gravid, medans det vissa dagar känns nattsvart.
Just nu så är det svåraste att motivera sig till att ta hormontabletter, Pergo-time, som gör att jag mår så dåligt när vi inte ens vet om det kommer att fungera eller inte.
Vi hoppas att vi snart får det där pluset, det där efterlängtade lilla strecket som berättar att vi lyckats! Att vår familj äntligen ska få ett litet mirakel.